Forskare kartlägger arbetssituationen under krisen

Oron är stor över brist på skyddsutrustning, och svåra etiska dilemman väntar. Men vårdpersonalen känner också en stark sammanhållning mitt i krisen, visar sociologen och riskforskaren Erika Walls intervjuer i en ny forskningsstudie.

Hur påverkar coronakrisen vårdpersonalens arbetssituation? Det tar forskare i sociologi reda på nu. Sjuksköterskor, undersköterskor och läkare intervjuas i projektet.

– Syftet är att kunna förbättra stödet till personalen i liknande situationer i framtiden, säger Erika Wall, docent vid Mittuniversitetet.

Sammanlagt hoppas hon kunna samla minst 25 berättelser under den pågående coronasmittan. En del av resultatet kommer att presenteras redan före sommaren.

– Det känns viktigt att få ut en del så snart som möjligt, till dem som kan dra nytta av kunskapen om vårdpersonalens upplevelser.

Solidaritet och gemenskap

Hittills har sex intervjuer genomförts och de vittnar om mycket samarbete och gemenskap hos personalen, berättar Erika Wall.

– Det som är återkommande är att alla är på tårna. Att omsorgen om patienterna går först, och att man ser till att den delen fungerar. Det finns även en stark solidaritetskänsla i den här krisen.

För samtliga intervjupersoner har coronakrisen inneburit stora förändringar, inte enbart i den egna arbetssituationen, utan även på verksamhetsnivå. Många besök har avbokats, mindre folk är i rörelse, man övergår från ordinarie vård till att fokusera på akuta ärenden, berättar Erika Wall.

Fortsätter förebygga

Vården arbetar samtidigt förebyggande också, särskilt vad gäller äldre.

– På vårdcentraler kan det handla om att faktiskt inte avboka äldres besök, utan att ta in dem i tid innan de hamnar i en situation som blir akut.

Personalen upplever situationen olika, beroende på om coronaviruset redan har fått en bredare spridning i området där de arbetar eller inte.

– Oron är nästan värre på platser där smittan inte spridit sig än. Då handlar det om en osäkerhet, att man inte riktigt vet vad som kan hända, säger Erika Wall.

– Det verkar faktiskt bli lugnare när man är mitt i det, och krishanteringen går i gång. Då har man nya rutiner som att sätta stopp för anhöriga, använda skyddsutrustning och liknande.

Oroliga att smitta vidare

En oro som samtliga intervjupersoner hittills beskriver rör just skyddsutrustningen. Personalen är inte orolig att själva bli smittade i första hand, utan att föra smittan vidare mellan olika rum.

– På äldreboenden har de viss skyddsutrustning, men är inställda på att behöva skicka allt vidare till akutsjukvården. Om de då saknar tillräckligt med skyddsutrustning blir det svårt att hålla smittan isolerad. Personalen rör sig mycket mellan rummen på vissa boenden.

I intervjuerna framkommer hur relevant skyddsutrustning även kan störa arbetet. En ambulanssjuksköterska berättar att de använder den större ”skyddsmask 90”, som fungerar bra när det gäller att minska smittspridning. Men den kommer i vägen för kommunikationen i flera led, på grund av den stora ventilen vid munnen som stör samtalet.

Svårt prata med mask

– Att använda skyddsmask 90 ger kommunikationsproblem, både i mötet mellan sjuksköterska och patient, och när patienten ska överlämnas till vårdpersonalen på akuten. Flera av dem som hämtas är äldre som redan hör dåligt, vilket försvårar situationen ytterligare.

I ambulansen är luckan numera stängd mellan förare fram, och patient med personal bak, för att minska smittspridning. Men då blir kontakten mellan förare och medföljande personal också störd.

– Personalen måste använda kommunikationsradio med föraren nu, vilket är svårt med skyddsmasken.

Etiska dilemman

Utöver de praktiska frågorna uppstår det också nya etiska dilemman att hantera för vårdpersonalen. Allt från vilka anhörigbesök som ändå ska tillåtas, till vilka vårdbesök som ska avbokas. Frågorna kan bli riktigt tuffa och känsliga, exempelvis de som handlar om vård i livets slutskede.

– Dilemmat handlade inte om den palliativa vården i sig, utan om relationen mellan svårt sjuk och anhörig. Som vårdanställd behöver man fatta svåra beslut om man ska släppa in anhöriga vid livet slut, säger Erika Wall.

Lösningen kan se olika ut beroende på boendets läge och situation. Erika Wall berättar om ett äldreboende som har balkongdörrar på nedre botten, där det finns en möjlighet att kunna släppa in anhöriga direkt i patientrummet.

– I andra fall diskuteras om anhöriga i särskilda fall ska kunna slussas in tillsammans med vårdpersonal som på vägen till rummet ser till att besökaren undviker kontakt med andra.

Tillit i gruppen

Personalen berättar att de upplever stöd, både från varandra och av sina ansvariga chefer, enligt Erika Wall.

– De känner en stark tillit till den egna arbetsgruppen och samlas i krisen. Men personalen upplever samtidigt att vårdapparaten har monterats ner under lång tid, vilket ger dåligt med marginaler.

Flera av de intervjuade känner en oro för den egna arbetssituationen framöver.

– De upplever en allmän otillräcklighet. Det nämns att det blir svårare att få semester beviljad och att få in timanställd personal.

Unik situation

Även om det finns mycket forskning kring krisledning och hantering på en organisatorisk nivå är dagens situation unik i sitt slag, enligt Erika Wall.

– Jag känner ett ansvar som forskare att samla material nu för att bidra till bättre förståelse för framtiden. Den här enorma omorganiseringen av verksamheten inom vården är helt unik. Hur människor möter det har vi ingen koll på än, så det är mycket nytt.