Barnmorskan som korsar havet för jobbet i Sverige
Carola Sundberg har arbetspendlat mellan Finland och Sverige i tio år. Vårdfokus följde med barnmorskan och trebarnsmamman från Österbotten till Västerbotten, för att höra mer om detta annorlunda livsval som hon faktiskt delar med många andra.
Det är ovanligt varmt i luften när Carola Sundberg rullar in med sin svarta Volkswagen på färjeterminalens parkeringsplats i Vasa. Då har hon kört i en dryg timme från sitt hem i Jakobstad, tio mil längre norrut. Hon lyfter ur sin rosa resväska med vana rörelser och drar i väg med den mot passagerargången.
– Men heeeej, säger receptionisten Johanna i färjans centrala informationsdisk när hon får syn på Carola.
– Är det dags igen nu?
– Jo, nu är det dags, svarar Carola Sundberg på sin finlandssvenska dialekt och ler stort.
– De är ju några stycken som arbetspendlar, så man träffar dem en hel del, förklarar receptionisten sedan, när hon får veta att det är en reporter från Vårdfokus som står lite frågande intill.
– Ja, hur många är vi som pendlar? Carola börjar fundera och räkna:
– Maria, Johanna, Linda, Nina, Sanna, Mira, ja, vi är några stycken. Säkert en sju-åtta, vi barnmorskor bara.
Lång historia av arbetspendling
Sjuksköterskor från Finland, och då i första hand finlandssvenska sjuksköterskor i Österbotten, har länge haft den alternativa vägen öppen – att pendla över Bottenviken till Sverige. Förbindelserna är goda, språket är deras modersmål, och ofta har de också släkt på andra sidan havet. Vårdfokus skrev redan på 90-talet om den här arbetspendlingen. För Carola Sundberg finns en historia av arbetspendling i den egna familjen.
– Min mamma var översköterska i Jakobstad och pendlade till Skellefteå på 1980-talet, när jag var liten. Då fanns en färjeförbindelse från Jakobstad till Skellefteå. Det är klart hon var en förebild.
Sorgeprocess när arbetsplatsen lades ner
Det var ändå inte självskrivet att jobba i Sverige. Carola var färdigutbildad barnmorska 1995 och började sitt yrkesliv i Finland, på Jakobstads förlossningsklinik. Men så kom det tuffa beslutet år 2013, att stänga landets alla små förlossningsavdelningar med mindre än 1000 förlossningar per år i hela Finland. Arbetsplatsen skulle läggas ner.
Carola stannar upp i berättelsen där vi sitter, i färjans rätt folktomma café. Hon fingrar på sitt vattenglas och tar ett djupt andetag.
– Det var fruktansvärt. En sorgeprocess för hela enheten faktiskt. Vi hade en liten BB och en intim avdelning med jättefina kollegor.
Personalen fick ett år på sig att hitta andra jobb och Carola scannade först möjligheterna i närområdet. Alternativen som fanns för en barnmorska att utöva sitt yrke var lätträknade. Antingen kunde hon söka sig till centralsjukhuset i Vasa, tio mil söderut, eller sjukhuset i Karleby, fyra mil norrut, men då i ett helt finsktalande område. Tankar om att jobba i Sverige väcktes till liv.
– Jag skrev ett brev till Kvinnokliniken på sjukhuset i Umeå, berättade om mig själv och frågade om de behövde mig. Då ringde chefen upp, vi pratade och det kändes jättetrevligt.
Hon testade att jobba i Umeå en sommar och trivdes på en gång med arbetsmiljön, uppgifterna och kollegorna.
Det är lite konstigt, men när jag kom in där kändes det direkt som att ”ja, här vill jag vara”.
Efter sommaren fortsatte Carola att arbeta på NUS i Umeå som timvikarie på cirka 40 procent. Resten jobbade hon hemma i Jakobstad på en liten gynekologisk akutklinik, främst med administrativa uppgifter och med att assistera läkare.
– Det var inte så tillfredsställande. Utmaningarna, min utveckling och arbetsglädjen hade jag i Umeå.
Valde Sverige under pandemin
Fram till pandemiåret 2020, alltså i sju års tid, arbetade Carola Sundberg i två länder samtidigt. Ungefär två gånger i månaden tog hon färjan över till Umeå för några arbetspass.
– Utan familjens stöd hade inte arrangemanget funkar. Vi pratade mycket med barnen. Min man jobbade också skift, och jag försökte lägga mina pass så att det skulle fungera. Vi ville även ha lediga helger tillsammans.
Pandemin, med sina restriktioner, satte sedan stopp för det här arbetsupplägget. Carola Sundberg var tvungen att välja en arbetsplats och valet föll då självklart på Sverige, berättar hon. Nu har hon pendlat över havet i tre år på heltid och är anställd som timvikarie i region Västerbotten.
– Det har funkat jättebra tycker jag, både med cheferna och med regionens bemanningsassistent. Jag får frågan varje år om jag inte vill ha en fast tjänst, men varje år svarar jag ”Tack, men nej tack”, säger Carola Sundberg med ett leende.
Friheten att välja vissa pass och också kunna tacka nej till andra väger tungt. Likaså att hon nu kan lägga upp schema själv som möjliggör intensiva arbetspass, men ger sedan möjlighet till långa perioder av ledighet. Även efter att nya lagen om dygnsvila träder i kraft i höst, hoppas hon kunna lägga upp scheman som möjliggör långa ledigheter.
– Det är jätteskönt med flexibiliteten. Jag skulle inte klara av att ha ett vanligt heltidsschema. Sedan är det klart att kan kännas mindre tryggt. Och jag har ju inte heller någon semester.
Längre sjuksköterskelöner i Finland
I snitt jobbar Carola Sundberg 12-14 dagar och har en lön på ungefär 48 000 kronor i månaden, omräknat till en heltidslön.
– Det är en lön jag aldrig skulle kunna få i Finland. Vi har fortfarande mycket lägre löner, vilket är ett av skälen till att flera av oss pendlar till Sverige.
I Finland är lönesättningen mer centraliserad. Oavsett region, eller ”Välfärdsområde” som det heter, har sjuksköterskorna ungefär samma lön. Skillnaderna i lön mellan arbetsplatser handlar om hundralappar, om de ens förekommer på grund av något särskilt ansvarsområde, förklarar Carola Sundberg. Snittlönen för sjuksköterskor i Finland ligger flera tusenlappar under de svenska lönerna. Det är svårt att redovisa jämförbara siffror eftersom lönestatistiken presenteras på så olika sätt i de båda länderna. I Finland har sjuksköterskor högre ob på helger och röda dagar än i Sverige, vilket kan kompensera lite.
– På det stora hela har sjuksköterskorna i Sverige lyckats mycket bättre med att få upp lönerna.
Utöver den högre lönen finns även andra skillnader mellan att utöva sjuksköterskeyrket i Sverige och Finland. Skillnader som ofta faller till Sveriges fördel, enligt Carola Sundberg.
– I Finland kan det fortfarande vara väldigt hierarkiskt. Det är doktorn som bestämmer. I Sverige får vi ta ett större ansvar och har friheten att fatta egna beslut. Vi jobbar mer i team där allas kompetenser tas tillvara och kollegorna är mer stöttande mot varandra.
I Sverige finns det också ett större fokus på delaktighet, både vad gäller personal och patienter, berättar Carola Sundberg. Det är i grunden positivt, men kan också gå lite väl långt ibland.
– Vi måste ju komma framåt ibland och våga fatta beslut åt patienterna, och säga: ”Nu gör vi så här”. Sedan kan man alltid omvärdera beslutet om det blev fel.
Att pendla är också att välja bort
Färjan glider allt längre ut i den finska skärgården. Kvällssolen kastar ett varmt ljus över havet.
– Ja, nu lämnar vi fosterlandet. Men det är en frihet att kunna göra så här. När jag åker till Sverige, då jobbar jag. Men när jag är hemma, då är jag verkligen helt hemma.
Det finns såklart nackdelar också med det ständiga farandet, påpekar Carola Sundberg. Det går till exempel inte att ha några regelbundna aktiviteter, när ingen vecka är den andra lik. Ibland missar man även sociala tillställningar.
– Så är det ju. När man väljer en sak väljer man ju alltid bort något annat.
När färjan efter fyra timmar glider i hamn i Sverige har mörkret fallit. Väl framme i centrala Umeå har Carola Sundberg tio minuters promenadväg till sin lägenhet. Hon bor i en av Kvinnoklinikens fyra bostäder – en liten etta som hon numera har första tjing på, berättar hon.
– Jo, nu har jag jobbat längst av alla som pendlar. Det är skönt att veta att man får bo i samma lägenhet och jag kan också lämna kvar några grejer här, säger hon och drar i väg sin med sin väska i natten.
Bara sex timmar senare cyklar hon mot sjukhuset i det ljumma morgondiset. Hon ska jobba ett dubbelpass – börjar 6.45 och slutar 21.30.
Inne i den stora sjukhusbyggnaden går hon med raska steg i kulverten mot ingången till förlossningen. Verkar inte särskilt trött.
– Det skönt att ha gåvan att kunna sova. Jag lägger bara huvudet på kudden och så… ”snark”. Lite ruggig är man ju ändå, men det är något som ett par koppar kaffe snabbt ändrar på.