Ålder är inget hinder
Att bli en stillsam pensionär var inte ett alternativ för Eva Sandahl Brown. Sedan pensioneringen för sju, åtta år sedan har hon sommarjobbat som distriktssköterska i Sorsele. Får hon ha hälsan gör hon det gärna igen.
»Jag är ganska realistisk av mig, och när man blir så här gammal då planerar man inte så mycket. Om morgondagen vet jag ju ingenting«, säger Eva Sandahl Brown.
Som nybliven pensionär fick hon se annonsen där Västerbottens läns landsting sökte en distriktssköterska till Sorsele sjukstuga under sommaren. Hon har trivts så bra att hon har återvänt, sommar efter sommar.
– Det är så vackert däruppe. Och jag älskar folket. Jag har alltid känt mig välkommen, berättar hon.
Med hjälp av sin inbyggda radar och en karta tog sig Eva fram mellan glesbygdens gamla som skulle ha hembesök. Och hon älskade att få jobba på barnavårdscentralen. Hon tycker att arbetet i Sorsele har lärt henne mycket. Samtidigt har hon fått dela med sig av sin kunskap.
Hon vågar säga ifrån på ett annat sätt nu än när hon var ung.
– Jag känner att jag har rätt att bli respekterad för mina kunskaper och min erfarenhet och jag vågar ta en fight om det behövs. Jag tar diskussionen med chefen om jag tycker att något är fel, säger Eva.
Hon tycker också att hon har blivit mer tolerant med åren.
– Man inser att samma sak kan göras på många olika sätt. Med hjälp av erfarenheten vet man att det inte alltid bara är ett sätt som är det rätta.
Att lyssna till Evas livshistoria är en resa genom ett yrke och ett liv i ständig utveckling.
– Det är en otrolig skillnad på att vara sjuksköterska i dag, jämfört med när jag började. När jag jobbade i England på 1960-talet hörde jag för första gången ordet omvårdnad, berättar Eva.
Att komma som svensk sjuksköterska, utbildad till att vara doktorns högra hand och endast sköta medicinska arbetsuppgifter, visade sig vara otillräckligt i England.
– I England var arbetsmetodiken en helt annan. Varje sjuksköterska ansvarade för ett visst antal patienter och utförde allt, från morgonens temperaturtagning till att ha kontakt med anhöriga.
När Eva kom hem var alla intresserade av att höra hur det var att jobba i England. Men när hon berättade fick hon kommentarer som »jaha, du fick jobba som vårdbiträde«.
– Jag försökte förmedla vikten av att ha ett helhetstänkande men fick inget gehör för det, minns Eva, som hade arbetat som vårdbiträde innan hon utbildade sig till sjuksköterska.
Hon konstaterar att det tog minst tjugo år innan Sverige började anamma helhetssynen på patienten.
Hon arbetade som vårdlärare de sista åren före pensioneringen och har ofta fått frågan vilket råd hon vill ge sina elever inför framtiden.
– Jag brukar säga att när man är ung och orkar ska man skaffa sig så bred erfarenhet som möjligt. Allt man lär sig som ung har man nytta av under hela sitt yrkesliv. Man ska passa på att utnyttja nyfikenheten att lära.
Hon har levt som hon lär. Efter examen har hon fortsatt att vidareutbilda sig, till distriktssköterska och i företagshälsovård. Hon har inte heller dragit sig för att prova att arbeta med nya saker, som att vara så kallad hälsoinformatör eller att arbeta som privatsjuksköterska i ett halvår.
– Jag såg en annons där en sjuk och gammal man sökte en privatsjuksköterska för en resa till Chicago. Spännande tänkte jag, jag har ju aldrig varit i Amerika.
Hon visste inte riktigt vad hon gav sig in på, men konstaterar att hon hade tur.
– Det var en underbar gammal man som gjorde sitt livs sista resa. Det fanns en läkare i Chicago som hade det medicinska ansvaret, så jag stod inte ensam. Jag kände mig trygg och uppskattad, och jag fick se mycket.
Det var när barnen hade flyttat hemifrån som hon utbildade sig till vårdlärare, något hon hade drömt om i många år. Hon blev klar 1991 men förlorade jobbet efter en termin. Neddragningarna hade börjat.
Men Eva vägrade att vara arbetslös. Första vikariatet var i Lycksele.
– Det var det enda vårdlärarjobb som fanns i hela Sverige, minns Eva.Fram till pensioneringen levde hon på olika vikariat.
Hon flyttade mycket, men var aldrig utan arbete. Det var en självklarhet för henne att försörja sig själv. Hon har inte reflekterat över det och hon värjer sig mot att det skulle vara något särskilt med det. Hon behövde en lön och det som fanns var vikariat.
Hon skrattar lite åt frågan hur hon orkade fortsätta att arbeta efter pensionen.
– Det är väl generna som avgör hur stark man är.
Men så tänker hon efter och försöker förklara.
– Om man brinner för något känner man kanske inte efter så mycket om man orkar. Jag har nog en god förmåga att återhämta mig. Samtidigt är ju jobbet sådant att om man ger får man tillbaka.
Eva har grubblat mycket över den vantrivsel hon stött på bland en del av sina yngre kolleger. De ska orka jobba många år till.
– Arbetsmiljön, både den fysiska och den psykiska, spelar en stor roll. Arbetsledningen och arbetskamraterna är viktiga. Det krävs modiga chefer som tar tag i problem som uppstår på en arbetsplats, till exempel bekymret med informella ledare.
Att de anställda tillåts växa i sin yrkesroll tror hon också kan vara en trivselhöjande faktor.
– Arbetsledningen kan inte satsa bara på teknikutveckling. Personalen måste få en chans att utvecklas. Många vill ta ansvar och få visa vad de duger till.
Kanske måste dagens sjuksköterskor vara administratörer alltför stor del av sin arbetstid, funderar hon vidare. Lönen tror hon också är betydelsefull och måste höjas.
Eva har låg pension men tack vare sina extra inkomster har hon kunnat förgylla tillvaron emellanåt, med ett spa-besök eller en shoppingtur till Stockholm.
– Jag arbetade halvtid när barnen var små och det märks på min pension. Att jag arbetade extra i stället för att ta ut semester hjälpte inte, eftersom det på den tiden inte räknades in i pensionen, säger hon.
Eva går på datakurs, och tidigare i höstas anmälde hon sitt intresse för att arbeta till ett bemanningsföretag. Det har ännu inte gett något. Hon tycker att bristande hälsa kan vara ett hinder för att fortsätta arbeta, inte åldern i sig.
– Tvärtom skulle jag vilja säga. Jag har märkt att en del yngre mammor vill ha en äldre sjuksköterska att prata med, att de känner sig tryggare då. Det är jättebra att pensionärer blir en tänkbar arbetskraft!
SAGT OM EVA:
»Att anställa en distriktssköterska som har gått i pension var ingenting konstigt. Äldre sjuksköterskor har en fantastisk kunskapsbank att ösa ur. Eva med sin vårdlärarbakgrund var en tillgång, eftersom vi måste informera och förmedla kunskap till hemstjänstens personal. En personalgrupp med både äldre och yngre, är det bästa. De kan lära av varandra.«
Inger Larsson, avdelningschef på Sorsele sjukstuga