”Du duger inte”

”Du duger inte”
Fick nog. Sjuksköterskan Margareta Wolff lämnade Stockholm för Småland. Där fann hon en arbetsgivare som tänker mer på de gamla än på största möjliga vinst. Foto: Josefin Casteryd

Sista åren i Stockholm sov hon dåligt. Hon förskräcktes av den väg omvårdnaden tog och arbetsgivarens hårda attityd. Vad göra? Allt fler chefer i äldreomsorgen frågar sig det.

”Det är ett självmordsuppdrag att vara chef inom äldreomsorgen i dag.” Det säger sjuksköterskan Margareta Wolff som för flera år sedan lämnade sin chefspost på ett av Stora Sköndals äldreboenden. Efter att ha sett en utveckling av vården hon inte trodde var möjlig tog hon nyligen ytterligare ett steg och övergav både Stockholm och dess äldreomsorg.

— Alla de värderingar som jag tyckte var viktiga är helt borta. Tidigare var parollen på Stora Sköndal att tjäna människor. Numera är det att tjäna på människor, säger hon.

Efter tio år som fackligt förtroendevald på sin arbetsplats fick Margareta Wolff definitivt nog. Det var efter att arbetsgivaren tyckt att alla anställda borde gå en självförsvarskurs — för att kunna försvara sig mot de gamla. Hon såg det som höjden av människoförakt eftersom det är ovanligt att demenssjuka personer är utagerande, och eftersom det oftast beror på kunskapsbrist hos personalen när de är det.

När Margareta Wolff beskriver sin gamla arbetsplats berättar hon om cynism och arrogans och om en arbetsgivare som mobbade och hånade personalen. Hon säger att hon förstår att begränsade resurser kan innebära förändringar och neddragningar. Men hon förstår inte att ironi och sarkasm måste skölja över medarbetarna. På non-profit-organisationen Stora Sköndal har det skapat en rädsla, säger hon.

Margareta Wolff var också rädd för den arrogans som spred sig.

— När jag slutade var det för att jag inte kunde stå för kvaliteten i vården och det sa jag till mina närmaste chefer, men jag sa ingenting till styrelsen.

I dag är rädslan borta. Nu bor hon i Småland, arbetar inom kommunens hemsjukvård och ångrar sig inte en sekund. Här finns den omtanke om patienterna som en gång fanns på hennes gamla arbetsplats. Och här finns kunnig och trygg personal. Margareta Wolff tror att det beror på att de känner sig uppskattade.

Att flytta är det bästa hon har gjort. Fast det tog ett år att få distans till allt som hänt.

— De sista åren på Stora Sköndal sov jag dåligt. Jag var irriterad och gick ständigt och ältade något om jobbet. Min sambo brukade fråga vem jag pratade med när jag gick där och muttrade för mig själv. Så kan man inte ha det.

Margareta Wolff är inte ensam om att reagera på arbetsgivarens attityd och på sparivern som drabbar de gamla. Susanne Björkman, ordförande i Vårdförbundets centrala sektion i Stockholm, berättar att hon får allt fler ärenden som handlar om mobbning och kränkande särbehandling. Allt fler medlemmar — ofta anställda i privata vårdbolag — ringer till Vårdförbundet och är förtvivlade.

— Våra chefsmedlemmar inom ­äldreomsorgen får veta av sina arbetsgivare att de inte duger och blir utmanövrerade på mer eller mindre sublima sätt. De får sämre arbetsuppgifter eller blir utfrysta, säger Susanne Björkman.

Att chefer blir illa behandlade av sina arbetsgivare är inte det enda bekymret. Många ringer också till Vårdförbundet och säger att de vill sluta för att de inte kan leva upp till hälso- och sjukvårdslagen eller till socialtjänst­lagen. Att påpeka bristen på kvalitet kan räcka för att dra på sig arbetsgivarens missnöje och hån. Enligt Susanne Björkman är det vanligare inom privat driven vård, och förvånande nog har även icke-vinstdrivande organisationer placerat sig på listan över arbetsgivare att varna för.

— När cheferna tar upp saker som arbetsgivaren inte vill höra får de veta att de har en gammalmodig syn på vård och att de inte följer med i utvecklingen. En del får höra att de är odugliga. Just nu har jag kontakt med fyra olika chefer från en och samma arbetsplats som har fått beskedet att de inte duger, säger hon.

För de förtroendevalda berättar cheferna att deras ledning inte förstår vilken verksamhet de driver och vad som krävs för att leva upp till lagstadgade krav på god vård och omsorg. När de har talat med ledningen om kvalitet och säker vård får de svar som att de har varit där för länge, att de saknar nytänkande och att företaget behöver förnyelse.

Få vågar berätta hur de har det för Vårdfokus. Några berättar, men gör det anonymt. Deras berättelser liknar Margareta Wolffs. Det handlar om auktoritärt ledarskap, om bristande risk- och konsekvensanalyser och om en total nonchalans inför de gamlas behov. Många har slutat, andra är på väg. En av anledningarna är att de inte längre anser att de kan ta sitt medicinska ansvar.

På Margareta Wolffs före detta arbetsplats, Stora Sköndal, säger direktorn, Åsa Hallgren, att deras värde­grund är att se till individen, men att verksamheten måste krympa. Ett stort underskott oroar henne. ”Vi måste ha samma synsätt på vården och omsorgen som våra beställare har”, säger hon. Det innebär fokus på omsorg och inte på hälso- och sjukvård.

Att sjuksköterskor har lämnat Stora Sköndal de senaste åren oroar inte Åsa Hallgren. Det är inte svårt att rekrytera nya och flera av dem som har slutat har varit förändringsobenägna, säger hon. De har till exempel haft svårt att dela med sig av hälso- och sjukvårdande uppgifter till undersköterskor. Fast beskrivningen av gamla medarbetare och chefer som odugliga känner hon inte igen.

Hur chefer i äldreomsorgen mår pratar vi också med äldre­experter på Socialstyrelsen, Socialhögskolan och Äldrecentrum om, och med masar och kvalitetsansvariga på privata vård­bolag. Socialstyrelsens expert säger att han inte har någon insyn i hur cheferna behandlas. Forskarna från Socialhögskolan talar om sjuk­skötersk­or som är osäkra i sin chefsroll och om spänningar mellan omsorg och medicin.

De medicinskt ansvariga sjuksköterskorna som arbetar i små kommuner känner inte igen bilden av hårt åtgångna chefer, kanske för att äldreomsorgen knappast alls är konkurrensutsatt där. Och en mas som arbetar mot de små privata vårdföretagen ger närmast en motsatt bild. Småföretagarna anstränger sig för att leva upp till krav på tillräckligt många sjuksköterskor och på hög kompetens bland all personal.

Vad flera däremot tar upp är att chefer i äldreomsorgen ges dåliga förutsättningar att leda verksam­heterna. Och det oavsett om vården drivs offentligt eller privat.

Socialstyrelsens expert på äldrefrågor, Gert Alaby, har till exempel noterat att omsättningen på enhetschefer inom äldreomsorgen är hög. Det tror han beror på just de dåliga förutsättningarna att leda.

— Ett av de stora problemen för cheferna är att de har alltför stora personalgrupper. De sitter nerlusade med administrativa uppgifter på expeditioner och hinner inte vara ute i verksamheterna, säger han.

Den bilden instämmer Ingrid Hjalmarson i. Hon är utredare på Äldrecentrum och för åtta år sedan publicerade hon, tillsammans med två kolleger, rapporten: Om man ska vara stöttepelare åt andra måste man stå stadigt själv — en studie om äldreomsorgens chefer och deras förutsättningar. Hennes sammanfattande omdöme om chefernas arbetsförhållanden är: ”De är inte ultimata”.

— Cheferna inom äldreomsorgen har stora arbetsområden och inga stöd­resurser. De sitter fast på expeditioner och räknar pengar och de är sina egna sekreterare. Vi såg ingen skillnad på privat eller kommunalt driven vård — överallt fokuserade ledningen på ekonomin, säger hon.

Studien, som bygger på enhetschefernas berättelser och dagboks­anteckningar, visade att äldreomsorgens platta organisation och avsaknad av mellanchefer innebär att det saknas kvalificerad ledning av det dagliga arbetet.

— Bristen innebär exempelvis att det i bästa fall är undersköterskor, men oftast outbildad personal, som ska avgöra när det är rätt att kalla på en sjuksköterska, och det krävs kompetens för att kunna avgöra när det behövs. Jag tycker att de sjukskötersk­or som slutar för att vårdens kvalitet brister tar ett adekvat beslut, säger Ingrid Hjalmarson.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida