Insänt & debatt. 90-åriga suicidkandidater!
Vårdfokus tema om Framtidens äldrevård missade att beskriva det största problemet i dagens vård av äldre.
I Vårdfokus nummer 4/2011 presenterar professor Yngve Gustafson sina tankar om äldrevården i Sverige. Han har i allt väsentligt rätt men missar vissa viktiga faktorer och orsakssamband. ?Det största problemet inom äldrevården av i dag är inte medicinskt eller organisatoriskt. Det är i stället ett utbrett samhällsproblem som kallas ensamhet!?
Ensamheten kan ses som vår tids pest. Efter att samhället under många årtionden har försökt ge individerna en grundtrygghet och ”vi-känsla” har pendeln slaget över åt andra hållet och vi intalas att var och en åter ska sköta sig själv och inte ”ligga samhället till last”. Detta sker samtidigt som familjebildningarna i grunden förändrats och ytterst få har den gamla tidens stöd av anhöriga.
Sammantaget innebär detta att äldre isoleras i lägenheter eller egnahem utan någon annan kontakt med omvärlden än eventuella leveranser av frusen mat en gång i veckan…
Denna ensamhet manifesteras hos många i form av depressioner eller fysiska symtom/sjukdomar.
Efter att ha arbetat nästan 20 år i den kommunala vården/hemsjukvården har jag nu, sedan två år, tjänst på en av Sveriges få äldrepsykiatriska avdelningar. En överväldigande majoritet av patienterna där har diagnosen depression och de flesta av dessa bottnar just i ensamhet — en ensamhet som gör många 80-90-åringar till suicidkandidater!
Under mina år i hemsjukvården fick jag allt oftare försöka förklara varför jag inte hade tid att stanna lite längre eller inte kunde komma tillbaka i morgon. Jag arbetade, då som nu, natt och träffade patienterna under dygnets svåraste timmar. Den nästan totala isoleringen/tystnaden skapar då all tid i världen för de gamla att tänka. Enda sällskapet är ofta en ständigt skvalande radio med någon nattpratande programvärd som pladdrar och spelar modern ”B-musik”. Det upplevs dock som bättre än inget. Sömnbristen är ofta svår då brist på daglig aktivitet och olika krämpor skapar en ond cirkel.
Att i dagens samhällsklimat få en plats på ett boende är oftast otänkbart då dessa platser är strikt behovsprövade och som behov räknas enbart graden av fysisk sjukdom/funktionshinder! ?
I Gustafsons ”10 punkter” tas som sista punkt upp forskningens betydelse. I en annan artikel i temat visas det negativa sambandet mellan dagens forskning och sjuklighet. Vi måste komma bort från den forskning som i första hand ”lägger år till livet” och i stället prioritera den som avser ”liv till åren”! Vi översköljs av budskap från till exempel hjärtforskning och forskning om tumörsjukdomar, men ytterst lite om hur man håller sig frisk och välmående. Detta är tydligen bara av intresse för ”fitnessbranchen” men inte för forskarvärlden.?
Göran Wernering,
leg specialistsjuksköterska psykiatri,
med totalt cirka 30 år inom sjukvården