Det var ett ögonblicks verk

Det var ett ögonblicks verk
Illustration: Jeanette Engqvist

Smittad. När Signe smittades av hepatit C förändrades hela livet och hon förvandlades från sjuksköterska till paria. ”Ingen tror att just de ska drabbas”, säger hon.

Signe tog på sig gummihandskarna. Framför henne satt en välkänd missbrukare och det var dags att ta ett blodprov, en vanlig rutinåtgärd under en vanlig dag på jobbet. Signe hade gjort det hundratals gånger förut, ändå gick det fruktansvärt snett. När provet var taget och hon skulle ta loss kanylen från sprutan, råkade spetsen tränga igenom ena handsken och det stack till.

— Fan också!

Först flammade ilskan upp, sedan oron. En livslång, malande oro skulle det visa sig.?

En kollega uppmanade henne att skriva en avvikelserapport och så mycket mer gjordes inte just då trots den uppenbara risken att hon hade blivit smittad. Först efter ett tag när patienten dog satte tankarna fart på allvar: ”Oj! Undrar vad han hade?” Signes levervärden undersöktes. De var skyhöga.

Plötsligt var rollerna ombytta så att hon var den som var patient. En paria till patient som kollegerna blev rädda för.

Signe skickades till infektionskliniken som undersökte henne från topp till tå med leverbiopsier och laparoskopier och i flera år gick hon kvar på kontroller. Överläkaren som brukade ringa hem för att meddela provsvaren som oftast såg okej ut skickade alltid med ett förbehåll: ”Ring mig på en gång om du blir sämre. Och ingen alkohol, inga fler barn.”

Signe hade redan två barn, men tankarna snurrade: Hur skulle hon nu förhålla sig till andra människor? Kunde hon smitta sina egna barn, kunde hon smitta andra? ?

— Jag kände mig nedsmittad och smutsig.??

Trots tröttheten fortsatte hon gå till jobbet men fick hela tiden stå till svars inför kolleger som ifrågasatte att hon fick vara där. Överläkaren på infektionskliniken visade ingen förståelse utan tyckte mest att hon var en idiot som hade berättat och när hon skulle gå på den årliga kontrollen hos sin tandläkare, tog han motvilligt emot henne i ett rum som var helt igenplastat.

— Då började jag känna lite panik, säger Signe.

Arbetsgivaren betalade alla mediciner och läkarbesök så på den punkten saknade hon inget. Det var allt det andra — oron, tankarna, framtiden — som hon lämnades ensam med. När det var som värst undrade hon om hon skulle få se sina barn växa upp. ?

Före olyckan talade ingen på jobbet om risken att bli smittad, inte efteråt heller. Arbetsgivaren beklagade det som hade hänt men alla förbättringar av arbetssätt och checklistor fick Signe och hennes kolleger göra själva.?

— Stickskador beror på dåliga rutiner. Ingen tror att just de ska drabbas och både arbets­givare och personal blundar lite för verkligheten, säger Signe.?

För att få till en rejäl förändring räcker det inte att dela ut handskar, säger Signe. Det krävs att man löpande talar om stickskador på personalmöten och andra forum och hon tycker att det är bra att reglerna nu skärps så att alla verkligen arbetar säkert och använder de produkter som finns.

— Som det är nu är det så pressat att den som följer alla regler inte hinner med jobbet, säger hon.?

När olyckan väl har hänt skulle hon vilja ha en slags haverikommission, även om den drabbade försöker skaka av sig alltsammans. ?

— Allt ska upp på bordet, det ska vara raka svar och uppföljningen borde vara obligatorisk, säger Signe som själv bara fick diffus information och ofta undrade hur sjuk hon egentligen var.

Nu är det många år sedan Signe stack sig och efter behandlingen är värdena äntligen normala igen. Men bara för att hon medicinskt sett är frisk, betyder inte det att livet känns som vanligt igen och frågan är om det någonsin kommer att göra det.

— Det sitter ju kvar. I lördags var jag till exempel på fest och så programmerad att inte dricka alkohol, det har varit så förbjudet. Allt som hänt präglar mig fortfarande.

Checklista. När du stuckit dig:

  1. Desinfektera omedelbart. Använd rikligt av det som finns, till exempel handdesinfektionsmedel eller klorhexidinsprit.
  2. Rapportera snarast till din arbetsledare, som ansvarar för att vidta åtgärder.
  3. Kontakta läkare vid företagshälsovård eller infektionsklinik som bedömer behovet av till exempel postexpositionsprofylax. Ett så kallat nollprov, blodprov som kan visa om du redan bär på en sjukdom, tas. Normalt är det arbetsledaren som tar kontakt med läkaren, annars är det du själv.
  4. Provtagning på patienten, den möjliga smittkällan, genomförs. Detta kräver dock dennes med­givande.
  5. Anmäl till försäkringskassan. Gör en arbetsskadeanmälan och skriv en avvikelserapport tillsammans med arbetsledaren.
  6. Anmäl till Arbetsmiljöverket. Tillbud som inneburit allvarlig fara för liv och hälsa ska anmälas som arbetsskada till Arbetsmiljöverket.

Källa: Vårdhandboken

Så stor är smittorisken:

Om du sticker dig på en nål som har använts på en infekterad patient är risken att bli smittad:

  • Hepatit B: 33 %
  • Hepatit C: 3,3 %
  • Hiv: 0,33 %

Källa: Smittskyddsinstitutet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida