En förälskelse med abrupt slut
Headhuntad till nya jobbet, heltid som hon ville ha, och högre lön. Livet lekte för Anita Saukkonen. I några dagar.
Anita Saukkonen är barnsjuksköterska på Herrgärdets bvc i Västerås. Hon är erfaren i jobbet, sjuksköterskeexamen tog hon redan 1988. I fjol gjorde hon en (kort) utflykt till Läkarhuset i Kungsör, en nystartad privat vårdcentral inom det då pinfärska Vårdval Västmanland.
– Det är klart att jag kände mig smickrad! Att vid min ålder bli tillfrågad om att börja ett nytt jobb med bättre lön och kortare arbetsresor.
Hon beskriver det som att vara nykär. Eventuella brister hos motparten är man beredd att bortse från. Varningar från andra förklingar ohörda. Men en dag vaknar man upp ur kärleksruset.
Det var två läkare från den befintliga vårdcentralen i Kungsör som startade Läkarhuset i Kungsör i samband med att landstinget införde vårdvalet. Också den gamla vårdcentralen fick nya ägare – och där listades merparten av de gamla patienterna, eftersom den var först ut.
– Läkarhuset i Kungsör hade kanske varit i gång i två veckor när jag började. Så jag var inte så bekymrad över att de ännu inte hade nått det antal barn som behövs för att verksamheten ska gå runt. Jag hade inga problem med att också jobba som mottagningssköterska.
Ett stort problem var det däremot att Läkarhuset i Kungsör inte hade något kollektivavtal med Vårdförbundet när Anita Saukkonen var på anställningsintervju.
– De sa att de hade avtal, men när jag kollade med Vårdförbundet visade det sig att de inte hade något avtal, och att det inte heller var på gång, säger hon.
Anita Saukkonen har tidigare arbetat på en arbetsplats utan kollektivavtal, Apalby familjeläkarcentral i Västerås. Där råkade hon ut för en massa bekymmer, och därför var hon mycket noga med att det skulle finnas ett kollektivavtal på hennes nya arbetsplats, alltså Läkarhuset i Kungsör.
– Man lär sig av misstagen, säger hon lakoniskt. Precis som på det förra stället sa ägarna att de hade kollektivavtal. Men när jag kollade med Vårdförbundet så visade det sig att det inte fanns något.
Men till skillnad från den förra arbetsgivaren gick de båda läkarna som ägde Läkarhuset i Kungsör med på att skriva på kollektivavtalet. När Anita Saukkonen började sitt nya jobb var avtal tecknat.
Men det betyder inte att de båda ägarna visste vad de gjorde. Anita Saukkonen har flera exempel på önskemål från ägarnas sida som visar att de inte hade stort hum vad det innebär att ha ett kollektivavtal.
– Ofta hävdade cheferna att »så här gör vi här« när jag påpekade att något de krävde inte stämde med kollektivavtalet.
Så ville de till exempel att helst alla, men åtminstone någon skulle vara inne på mottagningen på rasten så att de kunde ingripa om det hände något akut – eller bara svara i telefon.
Men droppen som fick bägaren att rinna över för Anita Saukkonen personligen var när cheferna efter ett par veckor krävde att hon skulle gå ned i arbetstid – till 25 procent! Tillströmningen av patienter var fortfarande dålig.
– Jag sa att »det kan jag inte göra« och de sa att »det måste du göra«. Jag var ju beroende av inkomsten; inte kunde jag klara mig på en kvarts lön!
Det hela slutade med att hon blev uppsagd på dagen. Men Anita Saukkonen, med skinn på näsan, sa ifrån att hon i så fall skulle ha lön för resten av månaden och dessutom en extra månadslön. Efter lite resonemang gick läkarna med på det.
– Jag var ju hemma en månad och nervös hela tiden för att jag inte skulle få mina pengar. Men det fick jag faktiskt.
Anita Saukkonen tycker att landstinget ställer för låga krav på dem som startar nya vårdcentraler. Kunskap om hur man driver ett företag är ingen född med.
– Men de tror väl att bara för att de är läkare så kan de allt! Men – som tur är – finns det mycket lagstiftning och bestämmelser i avtal som man måste kunna och uppfylla. Det lär man sig sannolikt inget om under läkarutbildningen.
För Anita Saukkonen slutade hela äventyret väl. Tack vare chefen Mikael Larsson på Herrgärdets vårdcentral hade hon fått tjänstledigt i sex månader för att pröva på nytt jobb – och tack vare honom fick hon komma tillbaka i förtid.
Däremot är hon kritisk mot Vårdförbundet.
– I och för sig fick jag mycket sympati när jag ringde och berättade om mina bekymmer. Men jag upplever inte att de gjorde något konkret från fackets sida, och de följde inte upp sedan hur det hade gått för mig.