Finanskriser försämrar hälsan främst hos redan drabbade

Finanskris och arbetslöshet ökar stressen bland dem som drabbas, men verkar inte försämra befolkningens hälsa. Det är slutsatser som stressforskarna har dragit av studier från 90-talets kris. Hur lågkonjunkturer påverkar hälsan i längden vet de dock för lite om.

7 april 2009

Inför hotet om en finansiell kris av sällan skådat slag höll i går forskare från Stressforskningsinstitutet, vid Stockholms universitet, en hearing om stress, sömn och hälsa i kristider.

Stigande arbetslöshet, fattigdom, ökad stress och sämre hälsa är att vänta. Men det drabbar olika och framför allt dem som redan har dålig hälsa. Paradoxalt nog innebär en lågkonjunktur också minskad dödlighet och sjuklighet hos befolkningen totalt. Färre kör bil, röker, dricker alkohol och stressar på jobbet. Men det är korttidseffekter. Vilka långtidseffekterna är känner forskarna inte till.

Kvinnor i landsting drabbades

Under 90-talets kris gick antalet sysselsatta ned från 4,5 till 3,8 miljoner. Enligt forskning från den tiden var det bland kvinnor anställda i landsting man såg de tydligaste tecknen på ökad stress.

– Påfallande många rapporterade om för höga krav i arbetet, vilket var ett generellt fenomen i Europa under 90-talet, sa professor emeritus Töres Theorell.

Kravet på ökad effektivitet blev stort i all offentlig verksamhet och effekter i form av stressrelaterade besvär kom några år senare. 1995 och framåt ökade de brant – framförallt bland kvinnor.

Vilka är då skillnaderna mellan 90-talets kris och dagens?

Förutom att dagens kris är global så är, enligt Töres Theorell, kunskapen om kriser och om hur vi reagerar bättre. Å andra sidan är sjukförsäkring och arbetslösförsäkringen mindre kraftfulla.

– Vi har mer strategier – men sämre skyddsnät, sammanfattade han.

Vill kunna stänga av oron

Föreståndaren vid Stressforskningsinstitutet, sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt, konstaterade att man kan stressa hur mycket som helst bara man sover ordentligt. Problemet med kronisk stress är dock att den påverkar just sömnen.

– Oförmåga att stänga av oron verkar vara avgörande för sömnstörningar. Det vi bör jobba med är att förmå människor att stänga av tankar av oro, sa han.

Mätningen av sömnstörningar under 90-talet visar att de börjar stiga omkring 1993-1994 för att nå sin kulmen runt 2000. Krisens direkteffekter på sömnen var i det närmaste obefintlig, men frågan Torbjörn Åkerstedt ställer sig är om det kom en fördröjd reaktion.

Slutsatsen av den forskning som har bedrivits på stressreaktioner i spåret av 90-talets kris är att hälsoeffekterna är begränsade.

– Vi ser ingen tydlig befolkningseffekt av den förra krisen. Stressen och oron slog inte riktigt igenom. Men vi skulle behövt ställa frågor för tio år sedan som vi tyvärr inte ställde, sa Torbjörn Åkerstedt.

 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida