Nisse tar hand om Brita

Till närsjukvårdsavdelningen Nisse kan gamla och sköra få komma direkt, utan omvägen via akuten. Patienten ska vara i fokus, men för 90-åriga Brita Kristensson blev upplevelsen delvis en annan.

Brita Kristenssons stundom förvirrade färd genom vårdkedjan har du kunnat följa i vårt bildreportage på de föregående sidorna. När hennes allmäntillstånd försämrades och hon inte längre klarade att ta sig ur sängen för egen maskin remitterades hon till Universitetssjukhuset Mas i Malmö. Men i stället för att först behöva tillbringa ett antal timmar på akutmottagningen kom hon direkt till sjukhusets nya närsjukvårdsavdelning: Nisse.

Den startades för att råda bot på problemet för de fem internmedicinska avdelningarna att ta emot patienter från 10 olika stadsdelar och 17 vårdcentraler.

Nisse – Närsjukvård i samverkan ger starka effekter – startades i september 2005. I dag är Nisse permanentat men från början var det ett samverkansprojekt mellan avdelning 2 på medicinska kliniken, stadsdelen Västra Innerstaden och de båda vårdcentralerna Fågelbacken och Lundbergsgatan.

De många äldre som bor i Västra Innerstaden och som är i behov av akutsjukvård kan remitteras till Nisse-avdelningen av distriktssköterskorna själva, efter att distriktsläkaren har sanktio- nerat inläggningen.

Det var till distriktsläkaren på Fågelbacken som distriktssköterskan Beozenova Slobodanka vände sig när Brita Kristenssons allmäntillstånd hade försämrats så pass att hon inte längre kunde resa sig ur sängen för att öppna dörren för hemtjänstens personal. På Beozenova Slobodankas inrådan lades Brita in.

Egentligen skulle hon ha behövt ha en säng redan veckan innan, men på grund av platsbrist beslutade man att avvakta med inläggningen till veckan därpå.

– Är patienterna jättesjuka är det jobbigt för dem att behöva åka till akuten och sitta där i flera timmar, säger Beozenova Slobodanka som tycker att möjligheten till direktinläggning är bland det bästa med Nisse.

Förutom denna patientförmån är alla vi pratar med överens om att en av de största förtjänsterna annars är att kommunikationen mellan primärvårdens, kommunens och avdelningens personal har förbättrats. Det har utvecklats ett slags samsyn kring vårdplaneringsprocessen, rehabiliteringsplanerna och vilka indikationer som ska gälla för direktinläggningar.

Pia Bondesson är sjuksköterska och vårdplanerare i Västra Innerstaden. Tillsammans med en hemvårdsinspektör har hon i princip varje dag kontakt med avdelningen.

– Vi har lärt känna personalen där, vilket gör att vi kan lita på dem. När det blir några problem ringer vi varandra. Före vårdplaneringarna talas vi ofta vid per telefon.

I ett litet rum i anslutning till avdelningen har kommunens personal tillgång till ett skrivbord och en dator med vilken de kan koppla upp sig mot kommunens eget journalsystem. De kan läsa sina egna anteckningar kring enskilda patientärenden och även skriva in de biståndsbeslut som tas vid vårdplaneringen.

Men den här lösningen satt långt inne. Det tog hela fyra månader innan sjukhuset gav med sig och lät öppna datasystemets brandvägg för kommunen. Och fortfarande kan kommunens datoriserade journalsystem inte kommunicera med landstingets, vilket onekligen hade underlättat samarbetet.

En av de sjuksköterskor på Nisse-avdelningen som ansvarade för vården av Brita är Ida Linder. Hon är nyutbildad och har arbetat på avdelningen sedan juni 2006. Framför allt tycker hon att den samordnade vårdplaneringen går smidigare med Nisse-patienterna jämfört med de patienter som kommer från andra stadsdelar.

– Man har en helt annan kontakt med hemvårdsinspektörerna från Västra Innerstaden. De hör ofta av sig och vill bli uppdaterade. När det väl är dags för vårdplaneringen är de mer förberedda.

Hon tycker också att det är bra att patienterna i första hand kommer tillbaka till just Nisse-avdelningen om de insjuknar på nytt. Miljön, personalen och rutinerna blir desamma från det ena sjuktillfället till det andra.

– Men det är bra för oss i personalen också. Vården blir lite säkrare när vi lär känna patienterna bättre.

För Britas del var allt frid och fröjd fram till den dagen då hon skulle vidare till ett korttidsboende. Inläggningen hade gått galant, hon var själv med under vårdplaneringen och godtog, om än motvilligt, beslutet om att flytta till särskilt boende.

Men samma morgon som taxin skulle ta henne till korttidsboendet, i avvaktan på ett särskilt boende, vaknade hon på fel sida. Hon var förvirrad, arg och ledsen.

Korttidsplatsen kan bara hållas kvar i 24 timmar. Personalen beslutade att vänta ytterligare en dag. Nästa morgon mådde Brita bättre, men inte bra. Hon var trött och ledsen och ville inte åka. Det var en torsdag och de anhöriga hade just fått veta att hon redan på måndagen skulle få flytta in i en egen lägenhet i ett särskilt boende. Vore det inte bättre om Brita stannade på avdelningen under helgen, undrade de. Så att hon slapp byta miljö ytterligare en gång.

Svaret de fick var att det var fullt med patienter på akuten som stod i kö för en plats på avdelningen. Det hade de anhöriga svårt att acceptera. Men bristande resurser, överbeläggningar och ett ständigt ökat intag på akutmottagningen rår inte ens Nisse på.

KONTAKT:
Avdelningschef Kerstin Drivstedt
kerstin.drivstedt@skane.se

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida