Psykiatrisjuksköterskan knivhöggs på jobbet

Luleå. Det kalla stålet från knivbladet mot halsen kom som en fullständig överraskning. Minuten innan hade patienten varit snäll och hjälpsam. Att psykiatrisjuk­sköterskan överlevde kallar han ett mirakel.

Det var en vanlig förmiddag, den 7?september 2010, på gruppboendet Ängbo i Luleå. I de olika lägen­heterna bor psykiskt sjuka som klarar det mesta här i livet själva. En av husets lägenheter fungerar som träffpunkt och där arbetar stödpersonal. Här kan man träffas och titta på tv, få sig en pratstund och en kopp kaffe.

Sjuksköterskan går in till en av patienternas lägenheter för att ge en depotinjektion neuroleptika. Han har arbetat i många år i den kommunala psykiatrin, gillar att umgås med sina patienter och ser den här dagen inte att något skulle vara annorlunda. Han sätter sig i soffan och börjar dra upp läkemedlet i sprutan. Att patienten ställer sig bakom hans rygg tror han är för att hjälpa till och få in mer ljus genom att dra upp persiennen. Sjuksköterskan, som vill vara anonym, upplever patienten som snäll och har inte en tanke på att något våldsamt ska hända. Vad han inte vet är att patienten känner motvilja för att få injektionerna och har gjort en polisanmälan. Han har heller inte fått reda på att patienten blivit våldsam vid injektioner då han tvångsvårdades i landstingets akutpsykiatri.

Sjuksköterskan märker inga tidiga tecken på en försämring utan småpratar lugnt med patienten, eller kunden som Luleå kommun kallar de boende. Än i dag låter han förvånad över vad som sedan händer, hur snabbt den sjuke kastar sig över honom, försöker skära med kniven mot strupen och sedan sticker gång efter gång mot honom. Sjuksköterskan hamnar på golvet och kämpar för livet genom att sparka mot den huggande patienten. Hans headset till telefonen ramlar ner på golvet och som genom ett under slår headsetet automatiskt det senast ringda numret, vilket går till den gemensamma lokalen i boendet. Personalen där hör tumultet i telefonen och kommer rusande, försvarar sig med ett bord och lyckas avväpna patienten och larma. Sjuksköterskan har fått flera knivhugg, det värsta i buken, och förs till Sunderby sjukhus för att opereras akut. Först senare står det klart att han kommer att klara sig.

För närmaste kollegan Anette Henriksson var det som att dra ner en mörk rullgardin. De som alltid arbetat så nära, båda lika engagerade i de psykiskt sjuka och ofta utsatta patienterna. Tankarna stormade runt.

— Det kunde lika gärna ha varit jag, säger hon tyst när vi träffas med kollegerna Ingeborg Persson och Anna-Karin Aasa nu tre år senare.

Efter händelsen kallades de till en debriefing av sina chefer. De blev även uppringda senare på kvällen när det kändes som värst. Men de saknar att det inte blev någon fortsatt handledning, som kunde lösa upp knutar.

Det värsta tycker de är att de aldrig fick någon överlämningsrapport från landstingets akutpsykiatri om att patienten även varit våldsam där. När patienten flyttade in i ett eget hem inom deras distrikt tog de för givet att han inte utgjorde någon fara för varken dem, någon på Ica eller i lekparken. Han hade ju bedömts som redo för ett eget boende.

— Patienterna ska inte vara ett tomt blad när de kommer till oss, de har så mycket i bagaget. Vi behöver verkligen få veta. Vi utsätter inte bara oss själva för fara, utan kan också skada patienten. Han kanske är mycket rädd och paranoid, och vi förstår ingenting, säger Anette Henriksson.

Arbetsgivaren, Luleå kommun, fick svidande kritik i Arbetsmiljöverkets utredning av händelsen. Verket framhöll att arbetsgivaren brutit mot lagstiftning och regelverk på en rad punkter, men åtalet lades ner av åklagaren i brist på bevis. Arbetsgivare är skyldiga att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa och olycksfall. I Luleå kommun saknades riskbedömningar trots att Kommunals huvudskyddsombud påtalat detta för arbetsgivaren. Det saknades också rutiner för att få tillräckligt med information om patientens diagnos och hälsotillstånd för att kunna arbeta säkert. Överföring av information brast både mellan landstinget och kommunen och inom kommunen mellan olika yrkesgrupper. Dessutom arbetade sjuksköterskorna ensamma och utan möjlighet att larma i en vårdform som är känd för att innebära hög risk.

Luleå kommun införde nya säkrare arbetsrutiner för sjuksköterskorna efter dådet:

• De ger inte injektioner i patientens eget hem, då situationen kan upplevas som hotfull för patienten, utan väljer en annan lokal där personal finns nära.
• De ringer alltid boendet och hör med personalen hur patienten mår inför ett besök.
• De går in två och två i patientens hem vid övriga besök.
• De bär med sig ett eget larm.

Men arbetet med bättre information mellan vårdinstanserna går trögare och pågår ännu.?

— Vi är mitt i arbetet med att säkerställa information mellan kommun och landsting. Vi skapar mötesplatser för att det ska fungera när patienter blir utskrivna till kommunen. Inte för specifika patientärenden, utan för hur vi ska samverka. Det är ju samma patienter, eller kunder, vi tar hand om, säger Agneta Engman, områdeschef i Luleå kommun.

Anette Henriksson känner sig inte rädd efter händelsen, men det finns ett före och efter attacken. Tilliten är inte densamma.

— Jag går aldrig in ensam till de boende längre. Om jag ska lägga om ett sår kan jag gå in i sällskap med baspersonal. Men helst stannar jag utanför för att inte uppfattas som hotfull. Det är mitt ansvar att vara på min vakt, inte patientens. Man vet aldrig när de har försämrats och våldet behöver inte vara så dramatiskt som ett knivhugg, men man kan få en smäll.

Det var ingen slump att attacken skedde just före en injektion. De långtidsverkande injektionerna upplevs som skrämmande.

— De med psykossjukdomar tror ibland att vi sprutar in ett gift och att de kommer att dö. Jag brukar visa ampullen och sprutan med det uppdragna läkemedlet så att kunden får se hur många milliliter det är och på så vis förstår att jag inte ljuger och ger för mycket, säger Anna-Karin Aasa, psykiatri­sjuksköterska.

För att utföra den här känsliga arbetsuppgiften bjuder sjuksköterskorna numera in patienterna till ett mottagningsrum en bit ifrån deras boende. Patienterna ska kunna känna att de kommer frivilligt och själva väljer sin behandling.

Den knivskurna sjuksköterskan klarade att komma tillbaka till jobbet.

— I början såg jag skuggor överallt och personer som dök upp, men inte fanns på riktigt. Det väckte ångest, men försvann efter ett år. Däremot har jag fortfarande högt blodtryck och reagerar med hög puls när jag inte känner kontroll. Det är ett mirakel att jag klarade mig. Jag förstår inte hur jag lyckades avvärja alla sticken. Men i dag är jag inte rädd, jag känner patienterna väl, de är så fina människor. Uppslutningen från både personalen och patienterna när jag kom tillbaka var fantastisk. Även patienter med svåra egna problem kunde uttrycka deltagande.

Fler våldsdåd de senaste 10 åren

Mars 2004
En sjuksköterska knivskars på akutmottagningen vid Mölndals sjukhus. Händelsen skedde under natten när sjuksköterskan var ensam i ett undersökningsrum. Hon skadades lindrigt, men blev chockad.

Oktober 2006
En sjuksköterska knivhöggs till döds vid rättspsykiatriska avdelningen på länssjukhuset Ryhov i Jönköping. Patienten rusade genom säkerhetsslussen och knivhögg sjuksköterskan med en stulen kockkniv.

April 2007
En sjuksköterska knivskars till döds vid ett hembesök av en psykiskt sjuk patient i Vårby, söder om Stockholm. Patienten hade varit inskriven i psykiatrin i 25 år och betraktades som en fridfull person. Sjuksköterskan tittade till honom på väg hem från jobbet när han plötsligt attackerade henne.

November 2007
En sjuksköterska knivskars allvarligt på Ytterö psykiatriska behandlingshem i södra Stockholm, då en 23-årig patient högg vårdaren i magen.

Mindre tvång
Många sjuksköterskor från hela landet har de senaste tre åren arbetat fram förbättringar inom den psykiatriska slutenvården. De deltar i projektet Bättre vård – mindre tvång som drivs av Sveriges kommuner och landsting, SKL. Målen är att minska tvångsåtgärderna, utveckla kunskapen, förbättra patientens upplevelse och öka samverkan i vården. Arbetssättet är den amerikanska genombrottsmetoden där personalgruppen själv arbetar
fram mindre förändringar som kan leda till genombrott.

— Här kommer också hot och våld mot personalen in. När det sker förbättringar med patientfokus blir det även fokus på medarbetarna, säger Richard Brodd, ordförande i sjuksköterskornas psykiatriska riksförening, som varit delaktig i projektet.

I maj har 198 projektgrupper deltagit.

— Teamen fokuserar på små, preventiva åtgärder. Ett exempel kan vara att hänga upp klockor i fastspänningsrummen för att patienterna ska kunna känna tidsuppfattning och då bli tryggare, säger Catrin Hägerholm, projektledare, SKL.