Skoljobbet tog knäcken på Carina
För nio år sedan bröt skolsköterskan Carina Landén ihop på jobbet. Arbetsbelastningen var hög och stödet från ledningen obefintligt. Först efter flera år av processande fick hon rätt gentemot försäkringskassan.
Sent på eftermiddagen fredagen den 10 december 1999 kom tre mycket upprörda flickor i årskurs nio in till Carina Landén på hennes mottagning. Speciellt en av flickorna hade Carina haft mycket kontakt med under en längre tid. Eftersom hon hade varit orolig för flickans hälsa hade hon ringt och pratat med föräldrarna.
Flickorna hotade att anmäla Carina till polisen. Efter ett besök hos en barnmorska på ungdomsmottagningen hade de minsann förstått att skolsyster hade brutit mot sekretesslagen, trots att flickan hade underrättats om samtalet.
Eftersom Carina var fullt upptagen med andra elever bad hon dem att sitta ned och vänta. Under tiden blev ungdomarna allt mer oregerliga. De öppnade fönstret mot skolgården och skrek ut sin ilska samtidigt som de kastade ut tidningar genom fönstret.
Under normala förhållanden hade detta inte varit något större problem, några elever som för liv är ingenting ovanligt på en skola. Men för Carina blev det för mycket. Som i en sugande vattenvirvel drogs hon plötsligt ned i det som hon själv benämner »det stora svarta hålet«.
– Efter den dagen bara grät jag – grät och grät.
Vi träffar Carina på Friskis & Svettis i Ängelholm. I löst sittande träningskläder och med en jättelik blå boll tränar hon sin numera ständigt värkande kropp med hjälp av lågintensiva gymnastikövningar. Hon skämtar och ler och berättar hur bra hon mår av den fysiska ansträngningen. Att Carina lider av fibromyalgi, stressrelaterade arytmier, magbesvär och koncentrationssvårigheter är ingenting som syns utanpå.
Det är först när vi efter träningspasset slår oss ned i lunchrummet och Carina börjar berätta sin historia som de första yttre tecknen på att hon egentligen inte mår något vidare blir tydliga. I hallen utanför den stängda dörren lirar några ungdomar landhockey. Varje gång plastbollen träffar någon av väggarna eller dörren rycker Carina till, hennes kropp blir spänd och hon tappar tråden.
– Livet ska vara fyrkantigt. Det får inte hända för mycket, varken positivt eller negativt. Då mår jag som bäst, säger hon, samtidigt som hon gör klart att livet för henne inte alltid har varit så här.
Carina hade aldrig tidigare varit deprimerad. Hon var eldsjälen som brann för sitt jobb och för sina elever. Hon drog i gång det ena hälsoprojektet efter det andra, tyckte verkligen att det hon gjorde spelade roll och hon var engagerad i facket. Sjukskriven var hon inte i första taget.
Men utan att hon själv hade märkt det hade arbetet år för år blivit allt tyngre. Pappershögarna växte och det blev allt vanligare att hon tog travarna med sig hem. Antalet elever som hon ansvarade för hade successivt stigit till tusen, spridda på två skoldaghem, en Montessoriförskola samt en låg- och en högstadieskola.
Lunchen åt hon i regel på stående fot. Det förväntades av henne att hon skulle vara med ute bland eleverna och delta på alla konferenser samtidigt som hon skulle vara tillgänglig på sitt rum.
Men värst tycker hon att det var att hon inte hade någon att ventilera sin arbetssituation med. Sedan skolan omorganiserats hade hon inte längre någon chef att gå till. Den nya rektorn var fullt upptagen med omorganisationen och Carina upplevde att hon inte lyssnade.
– Jag kände mig fruktansvärt ensam. Från att ha varit någon blev jag ingen, säger Carina.
Hon blev sjukskriven terminen ut. Diagnos: maladaptivt stressyndrom.
När hon återkom var det på halvtid, och då bara med ansvar för en skola. Men trots att arbetsvillkoren hade förbättrats markant klarade hon inte av jobbet rent psykiskt. En gång kördes hon med blåljus till akuten för misstänkt hjärtinfarkt. Men hjärtarytmierna var helt och hållet utlösta av stress. Hon tappade hår, värk satte in i hela kroppen och slutligen fick hon diagnosen fibromyalgi.vänd!
När hon för tre år sedan slutade arbeta helt aktualiserades hennes anmälan om arbetsskada som hon skickade in till försäkringskassan våren 2000. Hennes begäran om livränta (ersättning för förlorad arbetsinkomst) avslogs. Försäkringskassan bedömde att hennes utmattningsdepression lika gärna kunde bero på en gammal konflikt med modern, visserligen gällde den något som hände för 30 år sedan, men ändå.
Carina gav sig inte. Via Vårdförbundet fick hon kontakt med en jurist på lo-tco rättsskydd som hjälpte henne att driva ärendet vidare i domstol. När länsrätten i Skåne gav Carina rätt överklagade försäkringskassan. Men den 18 juni förra året slog kammarrätten fast: »Övervägande skäl talar för att efterföljande psykiska besvär har samband med den skadliga inverkan hon utsatts för i arbetet.« Så Carina fick till sist livränta, från februari 2004.
Det värsta, enligt Carina, har inte varit ekonomin utan att försäkringskassan inte har trott på henne.
– När man själv råkar ut för sådant här inser man hur vansinnigt hela systemet med försäkringsläkare är. Själv skulle jag aldrig i livet sätta en diagnos på en patient utan att först ha träffat henne.
Nu uppmanar Carina alla som får ett nekande besked från försäkringskassan att inte ge sig.
Aldrig har hon blivit så glad som den dagen då hon kunde läsa om domen i tidningen: »Skolsköterska får rätt i kammarrätten.« Äntligen hade hon fått upprättelse.