Smittad av mrsa »Förbered dig noga innan du berättar«
I mars 2005 drabbades sjuksköterskan Katarina av mrsa. Hennes livs lyckligaste dag var när hon fick börja arbeta med patienter igen. Men det tog lång tid innan alla på arbetsplatsen accepterade att ha henne där.
Vi träffas hemma i Katarinas lägenhet i ett samhälle strax norr om Stockholm. Båda döttrarna är på dagis. Katarina är ensam hemma och njuter av tillvaron. För första gången sedan hon för ett drygt år sedan började arbeta igen har hon tagit semester. Hon har bestämt sig för att det ska bli åtta riktigt lata dagar.
– Längre semester än så vill jag inte ha. Det kanske är svårt för andra att förstå, men jag är fortfarande så himla glad över att kunna jobba igen och vara med patienterna.
Våren 2005 drabbades sjukvården i Stockholm av ett allvarligt och långdraget utbrott av mrsa. Extra insatser sattes in för att utbilda personalen i hur de skulle bete sig för att förhindra ytterligare spridning. Även Katarina och hennes arbetskamrater på den psykiatriska slutenvårdsavdelning där hon arbetar gick på kurs.
– När jag en dag upptäckte att mitt långfinger var alldeles rött skämtade vi om att det säkert var mrsa. Att det verkligen kunde vara det föll mig aldrig in. Det var sådant som drabbade andra, inte mig.
Katarina vände sig till närakuten där hon ordinerades vanligt penicillin. När det inte blev bättre tog hon på nytt kontakt med närakuten. Även om hon själv inte trodde på det bad hon dem att för säkerhets skull odla för mrsa. Några dagar senare satt hon där igen, med en doktor som berättade att provet var positivt. Hon fick en lapp i handen med telefonnumret till sjukhusets mrsa-team och en uppmaning om att gå till sin arbetsplats och berätta att hon var smittad.
– Jag gick direkt upp och satte mig i fikarummet. Det var det dummaste jag kunde ha gjort. Mina arbetskamrater blev lika chockade som jag. Frågorna haglade. Vad skulle hända med mig nu och vad innebar det för dem? Kan det smitta via luften? Hur gör man smittspårning? Ingen visste någonting, säger Katarina som beskriver situationen som lätt hysterisk.
Hade hon vetat då vad hon vet i dag hade hon i stället gått hem och först låtit informationen få »smälta« några dagar.
– Mitt råd är att i första hand ha en dialog med chefen. När det så småningom är dags för den övriga personalen att få veta, kan man be någon från vårdhygien vara med och svara på frågor.
Efter den första infektionen i fingret drabbades hon av ständigt nya infektioner, framför allt i form av bölder i ansiktet och på överkroppen. Båda hennes döttrar visade sig ha blivit smittade redan innan Katarina fick sin diagnos. Ett tag hade familjen klippkort på vuxen- och barnakuten.
I december 2005 gick hon in i en djup depression. Den julen fick barnen klara sig utan julgran.
– Dessförinnan hade jag försökt att tänka positivt. Från första dagen var jag övertygad om att allt snart skulle återgå till det normala igen. Men för varje ny infektion sjönk modet. Till slut tappade jag tron på att någonsin bli frisk.
En bit in på det nya året började infektionerna klinga av, den kognitiva terapin gav sakta men säkert resultat och ett halvår senare började hon arbeta ett par dagar i veckan med pappersarbete. Hon fick fortfarande inte ha någon kontakt med patienterna.
– Trots att vårdhygien hade varit där och informerat, accepterade tyvärr en del av personalen inte att jag var där. De var rädda för att själva bli smittade, tog långa omvägar och pratade om mig bakom ryggen. Satt jag i fikarummet undvek de att komma dit. Och på platser där jag hade vistats spritade de bland annat handtagen på dörrarna, säger Katarina som tog mycket illa vid sig av hur somliga bemötte henne.
Det hon tyckte var så märkligt var att inga av föräldrarna hade reagerat när de informerades om att några av barnen på dagiset var mrsa-bärare, trots att de i princip hade fått samma information om smittan som hennes arbetskamrater.
Vid ett nytt möte med vårdhygien fick de som var rädda för att smittas en möjlighet att få svar på sina frågor. Katarina var själv med, för att veta vad som hade sagts. Efter det började oron på arbetsplatsen successivt att lägga sig och i dag upplever Katarina att samtliga på arbetsplatsen accepterar hennes närvaro, trots att hon fortfarande räknas som bärare av mrsa.
På grund av en omorganisation har Katarina nyligen sökt och fått ett annat jobb. Vid anställningsintervjun berättade hon öppet om sin mrsa, vilket uppenbarligen inte upplevdes som något problem på den nya arbetsplatsen.
Senast Katarina drabbades av en infektion var för två år sedan.
– Självklart är jag rädd för att få nya infektioner, precis som en cancerpatient oroar sig för recidiv. Men det är ingenting som jag går runt och tänker på. I dag känner jag inte att mrsa innebär någon begränsning i mitt liv.
Speciella mrsa-team
På Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm finns sedan 1 juni 2003 speciella mrsa-team.
Teamen består av en infektionsspecialist och en sjuksköterska på respektive infektionsklinik i Solna och i Huddinge.
Teamens uppgift är att:
- ha kännedom om samtliga mrsa-fall inom respektive upptagningsområde
- vara tillgänglig för konsultationer
- bistå med patient- och anhöriginformation
- förse varje patient med mrsa-behandlingskort
- vid behov erbjuda läkarbesök hos infektionsspecialist
Nätverk för drabbade
Katarina önskar att hon hade haft andra i samma situation att prata med. Vill du vara med och bilda ett nätverk för mrsa-smittad sjukvårdspersonal så skriv till: mymrsa@gmail.com.