Det var värre på 90-talet
Hittills är dagens kris en västanfläkt mot den hårdbantning som drabbade vården på 1990-talet. ??
Kommer du ihåg? Plötsligt mattades takten på löneökningarna rejält, vårdens resurser var inte längre outtömliga. Inflationen var hög och årliga löneökningar på tio procent och mer åts snabbt upp av ständiga prishöjningar. I början av 1990-talet tillsatte regeringen den så kallade Rehnbergkommissionen. Det ledde fram till att stabiliserande kollektivavtal träffades på i stort sett hela arbetsmarknaden.??
– För våra medlemmar blev det ett bakslag. Mellan 1990 och 1995 fick industriarbetarna nästan dubbelt så stora löneökningar. Även Kommunal hade en bättre löneutveckling, säger IngerOhlsson Örtendahl, ordförande för Vårdförbundet 1986 till 1994.?
1990 var ett rekordår för Vårdförbundets medlemmar med en genomsnittlig löneökning på drygt 12 procent. Året därpå blev det bara dryga 2 procent och 1993 så lite som 0,3 procent. Det skulle dröja ända till 1996 innan löneökningarna tog fart igen för Vårdförbundets medlemmar.?
Hösten 1992 chockhöjde Riksbanken marginalräntan till 500 procent. Då fanns det knappast någon som tvivlade på att Sverige hade ekonomiska bekymmer. Men för landstingen och kommunerna, vars inkomster till största delen kommer från skatteintäkter, dröjde det ett till två år innan krisen slog till på allvar. ??
Antalet anställda krymptes rejält. Under 1990 var 400 000 anställda inom landstingen. Fem år senare var 256 000 kvar. Ädelreformen 1992 gjorde att 60 000 gick över till kommunerna. Resten, cirka 84 000, fick sparken, de flesta vårdbiträden eller undersköterskor. ?
– Det var en väldigt tråkig effekt som vi helst bör undvika. Om folk sägs upp betalar de mindre i skatt och därmed minskar landstingens inkomster ytterligare. I dag försöker nog landstingen att tolka kravet på att budgeten ska vara i balans över konjunkturcyklerna i stället för enskilda år, säger Bengt Jönsson, professor i hälsoekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.??
Ännu har relativt få blivit varslade, jämfört med under 1990-talet. Men hur det går om krisen borrar sig allt längre in i vårdens skattkistor vet ingen. ?
Men är kriser alltid av ondo? ?
Tja, det beror på vem man frågar. Roger Molin, biträdande avdelningschef på skl, arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, tycker att sjukvården lyckades hantera 90-talskrisen på ett föredömligt sätt.?
– Trots att vi fick mindre resurser förbättrades vården på i princip alla områden, säger han.??
Samtidigt som antalet vårdplatserhalverades minskade vårdtiderna markant. Öppenvården, hemsjukvården, kommunerna och den polikliniska verksamheten expanderade kraftigt och tog över mycket av det som tidigare hade skett i sluten vård.?Av cirka 90 akutsjukhus återstod endast ett 60-tal vid 2000-talets början. ?
Faktum är att det trots halveradevårdtider och betydligt bättre hälsoresultat i dag arbetar ungefär lika många i vården som i mitten av 1990-talet. Skillnaden är att andelen akademiskt utbildade har ökat, främst sjuksköterskor och läkare. ??
Trots att vården har blivit betydligt mer effektiv kostar den inte särskilt mycket mer. Vårdens andel av bruttonationalprodukten, bnp, har de senaste åren legat kring nio procent, vilket är jämförbart med hur det såg ut i slutet av 1980-talet. Enligt skl kostade vården varje invånare 27 500 kronor under 2005.?
Även professorn i hälsopolitik och ledarskap vid Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap i Göteborg, Johan Calltorp, tolkar det som skedde på 1990-talet som rätt positivt.??
– Plötsligt blev det uppenbart för alla att vårdens struktur behövde förändras. Inom landstingen hade man vetat detta länge. Den dåliga ekonomin bidrog till att komma över det motstånd till radikala förändringar som tidigare hade funnits, säger han.?
Bengt Jönsson är inte lika övertygad om att det var den ekonomiska krisen i sig som ledde till strukturförvandlingen.?
– Kanske fick den en liten skjuts, men den hade kommit i alla fall. Och då kanske i lite mer ordnade former, säger han.