Funderat

Att komma och gnälla över sin lilla sommarinfektion är väl bara, som Hasse Alfredson sa i sketchen om den där koppen kaffe i Säffle, blaha-blaha.

Värre är att svågern har huggit sig i benet under vedhuggning på sommarstället och fått sys med åtta stygn, hustrun måste få massage av tennisarmen
efter ett alltför intensivt röjningsarbete i körsbärssnåret och hennes kollega få sin onda höft masserad efter för sned sittställning under semesterseglatsen. När sedan svägerskan kommer hem med uppskrapade handflator och knän efter närkontakt med betongtrappan under arbete nere vid båthamnen är måttet bara rågat. Stoppa semesterplågan!

Åtminstone för oss som är nära 60 eller över. Vi tål helt enkelt inte att vara lediga. Efter en stillsam elvamånadersperiod bakom skrivbordet ger vi oss ut i Semesterland – och då ska det jobbas. Handleder, höftleder, ben, ryggar, händer och knän far illa när vi kastar oss över eftersatta vedtravar och busksnår. För att inte tala om tillbyggnader till sommarstugan, grävprojekt för el- och vattenledningar och annat som hör sommarn och semestern till.

Kollegan Anders Olsson berättade i ett tidigare nummer av Vårdfacket om recept på fysisk aktivitet. Det är nog gott och väl för dem som behöver det. Men vi andra, vi som bara skadar eller överanstränger oss, kunde inte vi få ett särskilt semesterrecept på fysisk inaktivitet? Distriktssköterskan kunde till exempel skriva ut »minst två timmar i hängmattan dagligen«. Eller att vi skulle ägna en halv dag åt att sitta i bästa fåtöljen och läsa en god bok. Och möjligen gå en långsam promenad till brevlådan för att hämta in tidningen.

Kanske måste vi korta semestern med någon vecka. Den kunde överlåtas på de där oförskämt pigga och unga i trettioårsåldern, som kunde använda tiden till att hugga upp vår ved och gräva våra diken.

Då skulle jag, hustrun och hennes kollega, svågern och svägerskan vara fit for fight när arbetsåret bakom skrivbordet börjar igen.