Reflekterat

Insändarsidorna i Vårdfacket bågnar av ilska, frustration och ett och annat glädjerop. Det handlar om arbetstider, när man börjar och slutar och om någon lagändring.

Som student läser man, men förstår inte riktigt hur allt hänger ihop… förrän det är det dags för den första praktiken, den verksamhetsförlagda utbildningen. Då blir debatten genast högintressant.

En tid före praktiken får jag mitt schema för veckorna
på det stora sjukhuset och arbetstiderna skrivs in i almanackan. Va! Kan man sluta halv tio på kvällen ena dagen och börja klockan sju på morgonen dagen därpå? Vilka grispass. Förvånad och en smula oroad tar jag genast upp ämnet på kafferasten i skolan. »Men så är det ju inom vården«, säger de erfarna extrajobbarna och deras ansiktsuttryck signalerar tydligt att det bara är att köpa läget. Jag känner mig som en dum prinsessa på ärten, där ärtan är villkoren kring det som ska bli mitt nya yrke.

När jag däremot nämner arbetstiderna för min sambo tjänstemannen eller mina vänner juristerna och ingenjörerna hoppar de högt. Ett par av dem blir riktigt arga. Det tycker att det låter helt galet att sluta så sent och börja så tidigt. Det innebär ju att man inte träffar sina barn varken på kvällen eller på morgonen, och kan man garantera patientsäkerheten när man har sovit så lite? Det som är vardag för vårdarbetarna låter som vansinne för världen utanför.

Jag träffar min granne sjuksköterskan i hissen och undrar lite försiktigt hur man klarar de här passen. Han är ung, har jobbat några år och svarar enkelt: »Man blir skittrött.« När min praktikperiod har börjat och jag en morgon möter hans fru, också hon sjuksköterska, orkar hon knappt säga hej, nickar bara och försöker sig på ett halvt leende. Klockan är tjugo över sex, hon är på väg till jobbet och har bara varit hemma och vänt.

Snart har jag kanske köpt läget, men än så länge måste jag ifrågasätta villkoren. Det är ju människor vi jobbar med, vi sprutar in saker i deras blod och vi lyfter dem mellan sängar och rullstolar. Jag vill varken välja fel läkemedel eller tappa sjuka människor i golvet. Med bara ett par praktikveckors erfarenhet vågar jag påstå att grispassen ökar riskerna.