Bajskorvar och vattenglas gör barnen delaktiga: ”En trygghet för alla”

Sjukhuset kan kännas både främmande och skrämmande. I Skövde har barnsjuksköterskan Emelie Bergh och specialistundersköterskan Evelina Grünert infört en ny rutin som gör vistelsen mer förutsägbar och tydlig. "Det blir en trygghet för både barnen och föräldrarna", säger de.

”Välkommen Anton!”

En sådan personlig hälsning är det första som möter inneliggande patienter när de hamnar i en sal på barn- och ungdomsmedicinska avdelningen vid Skaraborgs sjukhus i Skövde.

Det handskrivna meddelandet står högst upp på glastavlan framför sängen. Där finns även namnen på den personal som jobbar det närmaste dygnet. Efter hand fylls den med ett slags schema för vistelsen.

Måltider, provtagning, medicinering, toalettbesök med mera antecknas och checkas av. Texterna kompletteras med enkla, stiliserade bilder och smileys för att göra vården tydlig och förutsägbar.

– Det blir en trygghet för både föräldrarna och barnen. Många har sagt att de känt sig sedda direkt, säger barnsjuksköterskan Emelie Bergh.

Ville följa Barnkonventionen

Tillsammans med specialistundersköterskan Evelina Grünert tog hon initiativ till projektet som kallas ”Glasklart” och nu firar ett år i Skövde. Inspirationen kommer från Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg, där de båda kollegorna gjort praktik under sina specialistutbildningar.

Det var när FN:s barnkonvention blev lag i Sverige för fem år sedan som avdelningen började diskutera hur kommunikationen kunde förbättras.

– Vi har en skyldighet att informera patienterna på ett sätt som de förstår. Det är också en förutsättning för att de ska kunna bli delaktiga i sin vård och känna motivation att genomgå behandling. Vi jobbade redan med bildstöd i patientmötena men ville få in det på sal, förklarar Emelie Bergh.

Chefen uppmuntrade och stöttade initiativet. När även lekterapin involverades kunde det förverkligas tack vare ett ekonomiskt bidrag från Barncancerfonden Västra, som donerade 200 000 kronor till glastavlorna som nu pryder de tjugo rummen.

Rädda för blod och nålar

De laminerade och magnetförsedda bilderna med symboler har varit ett pyssel på lugna nattpass och raster. Under året har några bilder och rubriker tillkommit.

– Vi har märkt att namn på föräldrar och syskon behöver vara med. Då kan vi tilltala dem på ett mer personligt sätt än ”mamma” och ”pappa”, säger Evelina Grünert.

Några viktiga fält finns längst ner på tavlan, bland annat ett för patientens önskemål och känslor.

– Det vanligaste är helt klart rädsla för blod, nålar och stick. Tyvärr är det något vi gör väldigt mycket här. Men det är bra att veta att det finns en oro, säger Emelie Bergh.

Alldeles intill står rubriken ”Det här är jag”, där intressen, idoler och andra glädjeämnen får plats.

– Ofta behöver vi distrahera barnet genom att prata. Det är lätt att bli generaliserande och till exempel förutsätta att alla 13-åriga pojkar gillar fotboll. Men så är det ju inte. En del skriver att de helst inte pratar alls. Då kan vi visa respekt för det också, säger Emelie Bergh.

Får rita men inte sudda

Delaktighet och motivation tycks vara två områden som gynnas särskilt mycket av arbetssättet.

– På ett sjukhus är det inte jättemycket man kan bestämma över, men vi kan värna om de saker där det faktiskt går att delta i besluten, som när man ska göra ”morgonfixet” – före eller efter frukost? säger Evelina Grünert.

Regeln är att patienterna gärna får rita och skriva själva på tavlan, men aldrig sudda ut något som vårdpersonalen antecknat. Ofta skapas ett samspel. Ett konkret exempel handlar om vätska. Barn som inte tycker om att få dropp kan ha målet att dricka tre glas vatten på en dag i stället.

– Då ritar vi tre vattenglas på tavlan. Varje gång patienten dricker överenskommen mängd får den stryka ett glas, säger Evelina Grünert.

Men det som värmer allra mest är förstås alla teckningar, hälsningar och hyllningar till personalen som patienterna lämnar kvar när de åker hem.