De osynliga barnen börjar bli synliga

Barn till psykiskt sjuka föräldrar är i riskzonen för att själva utveckla psykiska problem. Med bättre samarbete mellan socialtjänst och vuxenpsykiatri kunde fler skyddas.

29 februari 2008

Många barn till psykiskt sjuka föräldrar klarar sig bra. Det finns skyddsfaktorer som i viss mån kompenserar föräldrarnas oförmåga: släkt, vänner, förskola eller skola. Somliga barn har också en slags inbyggd motståndskraft, en så kallad resilience. De är begåvade, har god social kompetens eller andra personliga förutsättningar som gör att de är lätta att tycka om.

Socionomen Annemi Skerfving disputerar i sommar på en avhandling om barn till psykiskt sjuka föräldrar – dem hon kallar de osynliga barnen. I en av avhandlingens studier intervjuas 28 barn i åldrarna 8 till 18 år om hur föräldrarnas psykiska problem har påverkat deras liv. Samtliga har gått i barngrupp och ingen bodde ensam med en sjuk förälder när intervjuerna gjordes.

De barn som trots allt hade det bra hade en aktiv andra förälder, bra boende och bra skola. För dem innebar förälderns sjukdom sorg och skam, men deras liv var välfungerande.?Svårare var det för den grupp vars föräldrar var skilda och där barnen hade blivit indragna i problem med umgänge, eller saknat stöd att handskas med svåra situationer. De barnen var oroliga och bekymrade.

En tredje grupp var barn där den andra föräldern var alkoholiserad eller hade andra problem som gjorde att de varken fick praktiskt eller känslomässigt stöd. Flera av barnen hade egna problem och kontakt med socialtjänsten.

Svårast var det för barnen till föräldrar där båda missbrukade eller hade allvarliga psykiska problem. Barnen hade psykiska besvär själva, det gick dåligt i skolan och flera hade haft suicidtankar. Många var placerade i familjehem.

Annemi Skerfving är kritisk till att barn till psykiskt sjuka föräldrar så länge har varit osynliga här i Sverige.

– Till skillnad från länder som Norge, Danmark, Holland och Australien så saknar vi tradition av att arbeta preventivt med de här barnen. Vi har heller ingen sammanhållande organisation som ansvarar för metodutveckling för arbete med barn till psykiskt sjuka, säger hon.

Mest kritisk är Annemi Skerfving till bristen på samarbete mellan vuxenpsykiatri och socialtjänst. Hon anser att vuxenpsykiatrin inte tillräckligt har uppmärksammat att deras patienter ibland är föräldrar. Hennes önskan är att personalen arbetar med patienternas hela liv, och inte enbart fokuserar på deras psykiatriska problem.¨

Att erbjuda familjesamtal borde vara en självklarhet och ett utökat samarbete mellan psykiatri och socialtjänst skulle underlätta. Men hon ser problemen – som till exempel hög personalomsättning och brist på socialpsykiatrisk kompetens inom socialtjänsten.

– Dessutom arbetar socialtjänsten mindre preventivt i dag än tidigare, och ofta är det stigmatiserande för föräldrarna att ta kontakt. Därför är det alltför vanligt att socialsekreterare kopplas in först när barn far riktigt illa, säger Annemi Skerfving.

Hon ser även andra brister när det gäller samhällets stöd till barnen. Sjuksköterskan från barnavårdscentralen gör inte längre hembesök hos alla nyblivna föräldrar och anmäler sällan missförhållanden eller samarbetar med socialtjänsten. Förskolan har för stora barngrupper och personalen behöver mer kunskap i att handskas med svåra föräldrar. Elevvårdsteamen i skolan är så nedbantade att de, trots att de ser barnen varje dag, inte har resurser att ingripa.

Men trots bristerna är Annemi Skerfving också hoppfull.

– Jag tycker mig se att barn till psykiskt sjuka börjar bli mer synliga. Att Beardslees familjeintervention (se nästa sida) börjar spridas är ett exempel på det, säger hon, men påpekar också att det finns andra välfungerande metoder. Till exempel familjesamtal och barngrupper, där barn pratar med varandra, och stödverksamheter för psykiskt sköra spädbarnsmammor.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida