Distriktssköterskan som läkarens förlängda arm

Kvinnliga distriktssköterskor på vårdcentral tappar sin självständighet, visar en avhandling från Sahlgrenska akademin i Göteborg.

Som en del av teamet har distriktssköterskor svårt att få gehör för sina frågor samtidigt som de känner ett utanförskap gentemot vårdcentralens andra yrkesgrupper.

– Distriktssköterskorna beskriver sig som doktorns förlängda arm. De låter sig styras av arbetsstrukturen på läkarmottagningarna och för också i viss mån över den strukturen till distriktssköterskemottagningen, säger Ann-Charlott Lindström sjuksjuksköterska och lektor på Högskolan Väst

Hon har under ett år observerat och intervjuat tolv distriktssköterskor på en vårdcentral. 

-Många av dem anser att tiden inte räcker till hälsofrämjande och pedagogiska arbetsuppgifter som viktminskningsgrupper, sluta-röka-kurser eller stöd i föräldrarollen.

När distriktssköterskorna har huvudrollen på barnavårdscentralerna handlar de självständigt medan samarbete med exempelvis läkare innebär att de får en biroll och en assisterande funktion.

Konservativ syn på könsroller

Samtidigt konstaterar Ann-Charlott Lindström att distriktssköterskorna förknippar vård och omsorg om barnen med kvinnligt ansvar och tar männens frånvaro för given. Föräldraskap är lika med mamma och pappa och andra familjebildningar diskuteras inte.

– Min tolkning är att det handlar om en genusordning i barnhälsovården som upprätthåller traditionella könsmönster och förväntningar om kvinnligt och manligt. De medicinska uppgifterna har vunnit mark från distriktssköterskornas omvårdnadsuppgifter. Det kan leda till att befolkningen går miste om den kompetens som distriktssköterskor har, hävdar Ann-Charlott Lindström.

Hennes avhandling heter Något som inte längre är – Distriktssköterskors yrkesutövning på vårdcentral ur ett genusperspektiv.