Inledaren

Om sju av dina barn hade dött, skulle du då inte göra allt för att dina andra barn skulle överleva? Är din reaktion då fullt mänsklig, medan en utlandsfödd svensk som gör likadant bara är »besvärlig«?

I Mustafa Cans bok Tätt intill dagarna beskriver han sin familjs väg från fattigdomen i Turkiet till den svenska integrationen. Han söker sina föräldrars kurdiska rötter och gör en resa i mammans tidigare liv, innan flytten till Sverige.

Saknaden efter de sju barnen som dog i brist på läkare och mediciner plågar mamman hela livet. En syster till henne berättar så här för sin systerson:

»Din mors högsta dröm var denna: att inga fler av hennes barn skulle hungra, törsta, lida brist på sjukvård och mediciner. Det var vad hon drömde om, det var vad jag drömde om, det var vad alla andra män och kvinnor i byn drömde om: liv!«

Med den bakgrunden, är det då konstigt att man gör allt för att söka vård när barnen blir sjuka? Kanske till och med lite i onödan? Och därmed uppfyller en av de vanligaste generaliseringarna – att invandrare söker vård alldeles för ofta, är besvärliga och krävande som patienter.

Det var inte helt lätt att göra artikelblocket om »Mångkulturell vård« i det här numret av Vårdfacket. Diskussionen på redaktionen gick hög. Kan man tala om kulturella skillnader? Riskerar man inte att befästa fördomar så fort ämnet tas upp?

Till slut tog vi ändå risken. Med utgångspunkten att framför allt beskriva det gemensamma vi alla människor har, oavsett ursprung. »Om en konflikt uppstår med en svenskfödd patient finns det en tendens att förklara det med något hos individen, medan man gärna ser förklaringar i ursprunget om det är en utlandsfödd patient«, säger etnologen Eva Karlsson.

Tidningsrapportering kan göras på andra sätt. När vår danska systertidning förra året skrev om ämnet hade man frågat de danska sjuksköterskorna om de hamnat i konflikt med utlandsfödda patienter. Under anonymitetens täckmantel fick man fram den ena historien värre än den andra, slog upp resultatet stort i tidningen under rubriken »Sjukvårdspersonal kränks av invandrare«. En ung kvinnlig modell klädd i slöja fick i artiklarnas bilder illustrera begreppet »invandrare«.

Som svensk var det en påminnelse om hur annorlunda den offentliga debatten är i ett nära grannland.

För att vi inte ska hamna i samma situation måste vi alla ta vårt ansvar, inte minst sjukvårdpersonalen med sin etik byggd på människans okränkbara värde.

Barnsjuksköterskan Christina Tufvesson beskriver det som att vara nyfiken, ställa frågor, vissa intresse, oavsett om det är en infödd svensk eller någon med en annan bakgrund. Att se människan bakom, och söka förståelse.