NYFIKENHET med frågor om hemlandet får Christina kontakt

Barnsjuksköterskan Christina Tufvesson tycker att hennes arbete skulle vara bra mycket tråkigare om alla föräldrar hon mötte var infödda svenskar. »Det vore som en rabatt med bara en färg på blommorna.«

Det har hänt att pappor från andra länder öppnar hennes dörr – trots att hon är upptagen av besök – och högröstat meddelar: »Jag har tid här i dag.« Det väcker irritation.

– Då är det bra att känna till om de kommer från ett land där man måste ta plats för att bli uppmärksammad. Och det är bra om jag har tid att förklara hur det fungerar här, säger Christina Tufvesson, barnsjuksköterska på barnavårdscentralen i Högdalen söder om Stockholm.

Ungefär 60 procent av mammorna hon möter, för det är oftast mammor, har utländsk bakgrund. De kommer från länder som Iran, Irak, forna Jugoslavien och Etiopien och hon är mån om att ge dem möjlighet att tala om livet som det var innan de kom till Sverige.

»Vad tänkte du när du steg av planet?«, brukar hon fråga. Alla minns vad det var för väder. Många minns att de längtade hem igen. De pratar om hur de slogs av hur svenskar var klädda, av att kroppsspråket var annorlunda, hur annorlunda det luktade här jämfört med i deras hemland.

Ibland känner Christina att hon inte når mamman mittemot sig. För att komma igenom muren mellan dem kan hon fråga vad hon saknar mest från sitt hemland. Det vanligaste svaret är »min mamma«. Frågan »hur har du det egentligen?« kan också öppna dörrar. Hon har aldrig varit med om att de inte vill berätta.

Känner sig mamman ensam brukar Christina föreslå att hon ska komma med i en föräldragrupp med föräldrar från samma land.

– Om jag känner att det finns motstånd mot det händer det att jag genomför en liten kupp och lägger två mammors tider överlappande efter varandra så att de träffas i väntrummet, säger hon.

Just nu har hon en föräldragrupp med mammor från Afghanistan. Det är befriande för dem att få tala på sitt eget språk. De är så fulla av intryck och berättarlust att tolken ofta inte hinner med att översätta allt som sägs till Christina. Det gör ingenting, tycker hon. Det talas om väder och om kläder, så mycket får hon veta.

Ibland går det inte att följa det tänkta programmet för att det händer så mycket i gruppen. Det händer att unga mammor börja gråta av längtan efter sin egen mamma. Då stannar Christina upp och ger dem tid att prata om dem som de har tvingats lämna.