Plågsam men inte hopplös

Misär, misär och åter misär. En berät­telse som börjar i elände – och sedan blir det bara värre. En periodare till pap­pa, bulimi, underårigt sex, könssjukdomar, alkoholmissbruk, knark, prostitution, bostadsnöd, trassliga kärleksrelationer, fattigdom, kriminalitet. Och mobbning som leder till fördärv. Den här boken är i långa stycken rent plågsam att läsa, inte minst för att den innehåller så mycket uppgivenhet hos så många av dem som befolkar den.
Plågsam men i grunden inte hopplös, i alla fall inte när det gäller huvudpersonen, bergsprängardottern Lo som visar sig ha en inre tåga som hjälper henne att överleva. Inte bara överleva, utan till sist också att vinna över sitt missbruk och inte minst de vårdare som i bokens sista del försöker knäcka hennes självkänsla på det vårdhem i Lappland där hon är tvångsintagen.

Men det går inte lika bra för alla. Döden, av en överdos eller av ett fortsatt missbruk, är den mest sannolika prognosen för hennes kamrater i missbruket. I slutet av boken dör pappan, den duktiga bergsprängaren, tornedalingen, hatad och älskad på samma gång. Men när Lo på de sista sidorna hälsar på sin farmor i Tornedalen har hon försonats också med honom. Hon är inte längre rädd för honom.

Lo Kauppi
Bergsprängardottern som exploderade
489 sidor. Norstedts 2007
www.norstedts.se
isbn 91-1301-566-8