Tårarna bara rann när jag körde hem
När Peter var 16 år fick han cancer för första gången. Sedan dess har han drabbats av flera återfall. Hans mamma berättar om hur han blev behandlad vid en av de otaliga vistelserna på sjukhus.
På kvällen bytte jag av Lasse på sjukhuset. Peters snabbsänka var över 400 – den ska vara under 5. Han hade inte ätit någonting och han var ledsen, när jag kom. Han hade en spricka eller dylikt vid analöppningen och det gjorde vansinnigt ont, när han var på toaletten. Dessutom var han lös i magen av alla mediciner och fick gå ofta. Han hade suttit och gråtit på toa, så ont gjorde det. Han är väldigt smärttålig, så jag förstod att han verkligen hade rejält ont. Jag gick ut och frågade en sköterska om ingen kunde titta hur där såg ut, eftersom salvan han fått inte hjälpte. Hon sa att de skulle skicka in en manlig skötare.
Peter hade också jätteont i en lymfkörtel under ena armen och där var rött och svullet. Han var trött och frös, när febern steg. När jag körde hem igen efter ett par timmar hade fortfarande ingen sköterska kommit. Jag sa till igen och fick till svar att de inte hade hunnit »men imorgon«. Jag sa att det är nu han har ont!!
Tårarna bara rann, när jag körde hem. Det var så svårt att se honom ha så ont och må så dåligt.
Morgonen därpå hade jag ett möte inne på lasarettet om en elev och efteråt gick jag in till Peter. Det var just rond, så jag sa till om hans ändtarmsbesvär och läkaren tittade hur där såg ut och ordinerade en annan salva. Jag sa även till om lymfkörteln, så han tittade där också och ritade på huden, så de skulle kunna se om det röda blev större.
Salvan fanns inte på avdelningen och jag undrade när de kunde få dit den. »Så fort någon har tid att gå till apoteket – men det kan ta en stund«! blev svaret. Jag frågade om inte jag kunde gå och hämta den och det gick bra. Samtidigt ringde jag till en kollega och min chef och sa att jag inte skulle komma till skolan den dagen.
Peter var trött och ville bara sova. Inom loppet av en kvart var dock tre av personalen inne och frågade om han ville ha frukost! Tredje gången orkade han knappt svara.
Jag var kvar på sjukhuset hela dagen. Åt en fralla i lasarettscafeterian till lunch. Peter låg och skakade, när febern steg. Hade nära 40° även på kvällen. Han undrade om jag kunde tvätta av honom lite – det hade ingen gjort sedan han kom dit! Helt otroligt, med tanke på att han var så infektionskänslig!! Jag städade även på hans bord och torkade av det – det hade heller ingen gjort. Där stod medicinburkar och dricksglas och stjärtsalvor om vartannat.
Läkaren hade sagt att Peter inte fick dricka kranvatten på grund av infektionsrisken men varje gång han skulle ha Alvedon så tog personalen kranvatten utanför hans rum, så vi fick säga till dem.
Märkligt att personalen tydligen inte fått information om vad som gällde!