Vården missar testosteronbrist efter barncancerbehandling

Var fjärde pojke som har behandlats för barncancer får brist på manligt könshormon. Om bristen uppmärksammas är den lätt avhjälpt med hormontillskott, men det görs alltför sällan, visar forskning från Lunds universitet.

När läkaren Patrik Romerius undersökte 150 män som hade behandlats för leukemi och andra former av cancer i barn- eller ungdomen visade det sig att 33 av dem hade testosteronbrist men bara i fyra fall hade vården fångat upp det. 

Han tror att det kan bero på att det är en relativt ny patientgrupp. För bara några årtionden sedan var det mycket få barncancerpatienter som alls överlevde. Nu klarar sig nästan fyra av fem på grund av bättre diagnos- och behandlingsmetoder. Och det är först nu som de stora grupperna barncanceröverlevare kommit upp i den ålder där behandlingens följdverkningar börjar visa sig.

Testosteronbrist påverkar inte bara sexdriften: den kan på längre sikt leda till både depression, minskad muskelstyrka, benskörhet, typ 2-diabetes, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar.

En majoritet var sterila

– Om en ung man kommer till vårdcentralen och klagar över dålig sexlust och nedstämdhet, så förklarar man kanske detta med de psykiska sviterna av den cancer han haft som yngre. I själva verket kan det alltså handla om en hormonminskning som är möjlig att åtgärda, säger Patrik Romerius.

Majoriteten av de före detta patienterna med hormonbrist var också sterila eftersom deras spermieproduktion slagits ut av cancerbehandlingen.
Unga pojkar i och efter puberteten kan före cancerbehandlingen lämna spermieprov som fryses ner och sparas, men pojkar före puberteten har inga spermier. Där är den enda möjligheten att ta ut testikelvävnad och spara för framtiden.

Enkelt blodprov visar risk 

 I dag är det inte möjligt att utvinna spermier ur sådan vävnad, men det har gjorts i djurförsök och kan bli möjligt hos människor längre fram.

Att ta ut testikelvävnad innebär dock en särskild operation före själva cancerbehandlingen, alltså en extra påfrestning för den unga cancerpatienten. Men Patrik Romerius och hans kolleger har tagit fram en genetisk markör som gör det möjligt att genom ett enkelt blodprov skilja ut vilka av patienterna som löper störst risk att helt förlora sin spermieproduktion och därför bör erbjudas operationen.