Värst är att bli särbehandlad

När syskonen fick åka till Hultsfredsfestivalen ville också Hanna Nästesjö göra det. Och föräldrarna kunde inte säga nej.

Men Hanna Nästesjö, som är 16 och går första året på gymnasiet, var inte oförberedd när hon åkte till festivalen. Hon hade kontakt med andra ungdomar med diabetes som hade varit där tidigare, och fick med sig några goda råd.

– De tipsade om hur man kan förvara insulinet svalt på Hultan, och att jag måste tänka på att man rör sig hemskt mycket där. Man hoppar omkring hela tiden, berättar Hanna.

Hon fick sjukdomen för ett och ett halvt år sedan. Då läste kompisarna på om sjukdomen och det är hon glad över. Det värsta hon vet är att bli särbehandlad. Men Hanna är tveksam till om hon skulle vilja ha med kompisar på ett återbesök på diabetesmottagningen.

Skolsköterskor skulle kunna göra mer för ungdomar med diabetes, anser barnsjuksköterskan och doktoranden Karina Huus på Hälsouniversitetet i Linköping. Hon har gjort en studie där sex flickor och två pojkar i åldrarna 14 till 18 år i intervjuer har berättat för henne om hur det är att leva med typ 1-diabetes (Hanna är inte någon av dem). Deras upplevelser kan beskrivas som att pendla mellan att vara normal och att vara annorlunda.

En av tonåringarna berättade för henne om när han var på läger med skolan. På dagen var hans mamma med och på kvällen åkte båda hem, medan kamraterna sov kvar.

– Det är pinsamt för en tonåring att ha mamma med. Vid sådana tillfällen skulle skolsköterskan kunna ta den rollen så att föräldrarna inte behöver följa med.

Hon tycker att vården över huvud taget skulle kunna stödja ungdomarna mer än vad som görs i dag.

– Vi kan prata mer med ungdomarna om hur det är att vara annorlunda, och kanske ta med kamraterna i behandlingen. Kompisen skulle kunna delta i matlagningsträffar och lära sig mer om betydelsen av bra mat – och med mer kunskap och förståelse bli ett ännu bättre stöd.

KONTAKT: karina.huus@hhj.hj.se