Viktigt ge trygghet inför operation utan narkos

På dagkirurgiska avdelningen vid Akademiska sjukhuset i Uppsala opererar vi barn med utstående öron i lokalbedövning. Det har många fördelar, men en patientenkät visade att vi kunde bli bättre på information och smärtlindring.

5 oktober 2007

Vi har alltid opererat barn med utstående öron under lokalbedövning och tycker att det fungerar bra. Eftersom sövningen i sig innebär en risk är det en fördel att barnen är vakna. Det innebär också att de mår bättre efter operationen, att efterförloppet går snabbare och att de kan åka hem tidigare.

Men när vi förstod att man på de flesta andra dagkirurgiska avdelningar opererar barnen under narkos, eftersom man anser att det ger mindre obehag och smärta, började vi ifrågasätta våra erfarenheter. Vi bestämde oss för att ta reda på om det verkligen fungerar så bra som vi alltid har trott. I en enkät frågade vi våra patienter och deras föräldrar hur de har upplevt vården (se faktaruta).

Synpunkterna har stärkt oss i vårt arbetssätt och hjälpt oss att utveckla vissa delar för att vården ska bli bättre. Barnen och föräldrarna är i stort sett nöjda med informationen och tycker att Emlakrämen fungerar bra. Men en tredjedel av barnen kände, enligt enkätsvaren, smärta och obehag under operationen och den postoperativa smärtan upplevdes svårare än vi hade trott. Ett annat problem är att bandaget kan sitta hårt eller glida av, att det blir varmt under och att det kan ge klåda. Smärtan efter operationen och besvären med bandaget har vi varit medvetna om tidigare, och vi arbetar vidare med att hitta lösningar på de problemen. Men det är inte faktorer som påverkas av om operationen har gjorts under narkos eller lokalbedövning.

Eftersom vi är övertygade om att upplevelsen av operationen är beroende av att patienten är motiverad och väl förberedd, arbetar vi nu för att förbättra informationen (se faktaruta). Vi berättar mycket noggrant om den postoperativa smärtan och de problem bandaget kan ge, för att förbereda barnen på de besvär som är svåra att undvika. Men framför allt informerar vi om möjligheterna till smärtlindring. En ny typ av bandage ska också testas. Allt enligt den handlingsplan vi upprättade utifrån resultatet av enkäten. Under hösten 2007 ska vi följa upp effekterna av de åtgärder som vi har vidtagit.

Hur går då operationen till hos oss? Vi följer åtta­åriga Moa, som efter två års väntan får sina öron opererade. Det är den normala väntetiden hos oss. När hon kommer första gången får hon träffa kirurgen på plastikmottagningen. Han och Moa tar då tillsammans ställning till om hennes öron ska opereras. Det räcker inte att föräldrarna vill det; inga operationer görs utan barnets samtycke. Även tidpunkten för operationen bestämmer Moa och operatören tillsammans.
När tiden för operation närmar sig skickas en kallelse hem till Moa med tid för ett preoperativt besök och för operation. Tillsammans med sina föräldrar kommer Moa till dagkirurgen veckan före operationen. Hon är pirrig av spänning och förväntan, och förstås lite nervös.

På dagkirurgen får Moa träffa en sjuksköterska och en undersköterska som arbetar i par, samma par som kommer att ha hand om henne på operationsdagen. Kontinuiteten är en stor fördel eftersom den ger trygghet för barn och föräldrar. Nu får Moa och hennes föräldrar veta hur de ska förbereda sig, vad som kommer att hända på operationsdagen och när Moa kommer att få gå hem efter operationen.

Under det förberedande samtalet kan det visa sig att det är föräldrarna som är mest angelägna om att det ska bli en operation och att det inte är barnets önskan. När det inträffar pratar vi med operatören och klargör hur viktigt det är att operationen sker om och när barnet vill, inte för att föräldrarna har bestämt det. Det är barnets självkänsla som är det viktiga, inte föräldrarnas bild av barnet. Vill inte barnet skjuts operationen upp till ett senare tillfälle när barnet är med på noterna.

Trots att vi förklarar vår ståndpunkt händer det att föräldrar inte förstår och går hem arga. Det är naturligtvis inte roligt, varken för oss som personal eller för föräldrar och barn. Detta händer som tur är väldigt sällan.

Vid det preoperativa besöket berättar vi också om bedövningskrämen Emla, om smärtlindring efter operationen och om bandaget. Moa får även bekanta sig med avdelningen och har möjlighet att få svar på sina frågor och funderingar.

På operationsdagens morgon kommer Moa till dagkirurgen. Vi kontrollerar att Emlakrämen sitter som den ska och visar Moa till hennes sängplats. Ibland får vi sätta på mer kräm och operationen fördröjs då lite i väntan på bedövningseffekten. Vi förbereder Moa och hon får sin premedicinering, oftast Alvedon och Midazolam, läkemedel som gör att hon blir trött och slappnar av. Någon perifer venkateter behövs inte. En av föräldrarna är med henne under operationen. Om hon vill får hon ta med sig ett gosedjur eller någon annan viktig sak.

På operationsavdelningen händer det att en del barn blir rädda; de vill inte ligga stilla och vill inte opereras, trots all information och alla förberedelser. I dessa fall påbörjas aldrig operationen, utan barnet får gå hem och komma tillbaka när det är säkert på att det vill opereras. Bara i speciella fall kommer barn tillbaka för narkos, till exempel barn med särskilda behov.

Vi är noga med att aldrig någonsin säga vänd! eller göra något som kan få barnet att uppleva situationen som ett misslyckande. Vi pratar med barn och föräldrar, tröstar och lugnar, och förebrår aldrig barnet på något sätt, utan förklarar att det är sådant som händer ibland och att det inte är något konstigt med det. De brukar vara besvikna på sig själva för att de inte vågade.

Det händer även ibland att vi får ta hand om en förälder som mår dåligt eller svimmar under operationen. Oftast är det något som föräldern har hört eller sett i operationssalen som har verkat skrämmande. Då är det väldigt viktigt att inte förebrå föräldern, utan att i stället förklara det som sägs och eventuellt rätta till missuppfattningar och förklara sådant som de funderar över. Att se sitt barn opereras, få sprutor bakom öronen och bli skuret i huden, kan man som förälder uppleva som otäckt. De tycker ofta att det är pinsamt att de inte klarar av att vara med sitt barn under operationen. De får då vila i en säng och vi sitter på sängkanten och pratar och lugnar dem, svarar på deras frågor och ger dem kaffe och smörgås. Det händer att barn och förälder ligger i sängarna bredvid varandra och blir ompysslade.

När operationen är över får Moa soppa med smörgås och glass till efterrätt. Därefter tittar hon lite på video och vilar en stund. Tack vare att hon inte har varit sövd är hon efter ungefär två timmar så pigg att hon kan åka hem. Men innan dess inspekterar vi bandaget. Det ska sitta hårt, men kan klippas upp lite i pannan om trycket stör för mycket.

Vi ber föräldrarna kontakta oss per telefon efter några dagar för ett postoperativt samtal.

Efter en vecka kommer Moa till sjuksköterskan på plastikmottagningen för ett återbesök. Hon tar bort förbandet lager för lager. Om det går för fort kan Moa bli yr eller illamående när det hårda trycket släpper. Att det kan bli så har hon fått information om vid det preoperativa besöket veckan före operationen. Det finns inga stygn som behöver tas bort. Moa har längtat efter att få tvätta håret, så det första hon frågar när förbandet är borttaget är när hon får göra det. Hon blir glad när hon får veta att hon kan göra det direkt när hon kommer hem.

Nu är det dags för Moa att åka hem, denna gång med öron som inte står ut. Det betyder mycket för hennes självbild.

Information i flera steg:

  1. Först får barnet och föräldrarna en informationsbroschyr om förberedelser inför operationen som skickas med kallelsen.
  2. Vid det preoperativa besöket går vi igenom processen runt operationen och påminner om att den görs i lokalbedövning och förvissar oss om att barnet förstår vad det innebär: att vara vaken under operationen. Vi berättar om bedövningskrämen Emla och ger en noggrann beskrivning av hur den ska appliceras och när, samt klargör att en kompletterande bedövning ges på operationsavdelningen. Barnet får veta att det kan göra ont efteråt, men att det finns smärtstillande medicin att få, och föräldrarna informeras om att det är viktigt att det finns Alvedon och Ipren hemma. Vi beskriver bandaget, berättar att det ska sitta på i en vecka och att det kan klia och vara besvärligt.
  3. Dagen före operationen ringer föräldrarna för att få ankomsttiden. Vi repeterar då hur Emlakrämen ska appliceras och svarar på eventuella frågor. Vi påminner om att barnet inte behöver vara fastande och alltså får äta frukost före operationen.
  4. Inför hemgång informerar vi både muntligt och skriftligt om att det kan göra ont och att föräldrarna då ska ge Alvedon och Ipren samt att det är viktigt att de kontaktar avdelningen om barnet blöder från operationssåret eller får feber. I den skriftliga informationen finns de telefonnummer som föräldrarna kan ringa. Där är också problemet med bandaget beskrivet i korthet, liksom vad som ska göras om det blir besvärligt.

Text: Yvonne Wahlberg, sjuksköterska, Akademiska sjukhuset, yvonne.wahlberg@akademiska.se
Anette Jonsson, sjuksköterska, Akademiska sjukhuset, anette.jonsson@akademiska.se

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida