Minns du Maf?
De mottogs med öppna armar av arbetsgivarna, men sågs av andra grupper inom vården som mindre värda. I dag är de medicinsk-tekniska assistenterna en nästan bortglömd grupp, som var med om att bilda Vårdförbundet och som fanns under mindre än 30 år.
Det är i början av 1960-talet. Inom en rad områden är det brist på sjuksköterskor, framför allt allmänsjuksköterskor. Politikerna är oroliga och försöker hitta nya lösningar, till exempel att flytta specialistsjuksköterskor. Bland annat görs studiebesök i Västtyskland för att se hur man där löst sina problem. Till sist skräddarsys flera förkortade direktutbildningar och vården får en ny yrkesgrupp, medicinsk-tekniska assistenter.
– Det enda avgörande var att få fram personal så fort som möjligt och det genomfördes trots ett starkt motstånd inom vården, bland annat hos läkare, berättar Kristina Wennerlund Eriksson. Hon var 1980-1985 den sista ordföranden i Maf, den fackliga organisationen för oftalmologassistenter, ortoptister samt assistenter inom operation, röntgen och radioterapi. Dessutom fanns det under några år en liten grupp dialysassistenter.
De första assistenterna kom ut 1963 och löste därmed en besvärlig brist. Trots sin kortare utbildning gjorde de i praktiken samma jobb som specialistsjuksköterskorna.
– Jag arbetade som vilken operationssjuksköterska som helst. Det fanns dock en skillnad. För oss gällde två års arbete för att gå upp en löneklass mot ett år för sjuksköterskorna, säger Kristina Wennerlund Eriksson.
De nya assistenterna mottogs av arbetsgivarna med öppna armar, de löste ju ett personalproblem. Däremot fanns motståndet från läkarna kvar rätt länge.
– För många läkare var vi något som katten hade släpat in. Hela tiden kändes det som om vi fick slåss ur underläge och vissa läkare kallade oss operationsassistenter för »en parantes i svensk sjukvård«, berättar hon.
Assistenternas organisation Maf, bildad 1964, var från början aktiv i organisationsutvecklingen av vad som sedan skulle bli Vårdförbundet tillsammans med bland annat Svensk sjuksköterskeförening ssf. Först i skapandet av förhandlingsorganisationen shstf 1965 och sedan som en av fyra yrkesorganisationer när det var dags att bilda det nya fackförbundet shstf, det som i dag är Vårdförbundet.
Men assistenterna var inte legitimerade och den frågan fanns med i diskussionen hela tiden. I början använde kritikerna den i försöken att nedvärdera utbildningen och just detta var ett av skälen när Maf och shstf lobbade för att assistenterna skulle bli legitimerade. Något som skedde i mitten av 1980-talet. 1984 beslutade riksdagen att alla assistenter som arbetat under två av de senaste fem åren skulle få legitimation som sjuksköterska.
– Vi blev inte legitimerade som sjuksköterska allmänt, utan inom vårt specialområde. Jag är ännu i dag formellt legitimerad inom området operation, även om jag sedan dess har arbetat inom andra områden, berättar Kristina Wennerlund Eriksson.
I och med legitimationen fanns inte längre något behov av en egen organisation.
– Vi blev ju sjuksköterskor. Därför la vi ned Maf 1985 och blev i stället medlemmar i ssf, berättar Kristina Wennerlund Eriksson.
Och hon tillägger:
– I dag är det nog inte många som kommer ihåg att vår yrkesgrupp fanns och vad vi gjorde.
I NÄSTA NUMMER:
17 ÅRS VÄNTAN PÅ NAMNBYTE