Bakterien tog nästan hennes liv

Bakterien tog nästan hennes liv
Ett pyttelitet sår gav snabbt ett livshotande tillstånd. Ingrid Bengtssons man fann henne medvetslös. Foto: Andreas Hillergren

För två år sedan tränade barnmorskan Ingrid Bengtsson som vanligt och råkade slå upp ett pyttelitet sår på skenbenet. Nästa dag låg hon medvetslös. ?

5 augusti 2015

Barnmorskan Ingrid Bengtsson har alltid tränat, gärna på Friskis & Svettis tre gånger i veckan och en rejäl löprunda. I februari för två år sedan var hon på sitt vanliga cirkelpass, där alla motionärer byter station och redskap med varandra mellan låtarna. När hon hoppade över stepup-brädan slog hon till skenbenet och såg att det bildades en liten svullnad med blod. Hon ordnade först med tryck och satte sedan på ett plåster efter duschen.?

— Visst gjorde det ont, det var ju på skenbenet. Men jag kunde omöjligt förstå vad som väntade. Såret var mindre än en lillfingernagel och oroade mig inte alls. Jag går inte till doktorn i första taget, säger hon.??

Natten efter mådde hon illa, kräktes och fick huvudvärk. På morgonen frågade hennes man om han skulle stanna hemma från arbetet. Men Ingrid svarade att det inte var första gången hon fick migrän. Några timmar senare låg hon ensam hemma, medvetslös i sängen utan att höra telefonens envisa ringande bredvid sig.?

— När jag inte svarade kastade min man sig hem från jobbet och det räddade mitt liv. Jag hamnade på intensiven direkt och de fick skära upp benet på båda sidor.?

Det pyttelilla såret hade blivit infekterat av typ A-streptokocker, som ofta lite slarvigt kallas mördarbakterier i medierna. Ordet är omdiskuterat i vården, men faktum kvarstår att dessa streptokocker är fruktade för att de snabbt kan förstöra hud- och muskelvävnad med nekrotiserande fascit och dessutom, som i Ingrids fall, orsaka livshotande septisk chock. ??

Efter trettio år som sjuksköterska och barnmorska låg hon på Kristianstads sjukhus själv som patient, först på intensiven och sedan isolerad på infektionsavdelningen i sex veckor. Benet höll på att sprängas av kompartmentsyndrom och skars upp direkt på båda sidor om skenbenet.

?— Jag minns ingenting från första veckan, men de berättade efteråt att det vällt ut var. Jag behandlades med den starkaste, mest effektiva antibiotikan. När de prövade att byta sort steg infektionsvärdet, CRP, snabbt.?

Det är oklart om bakterien var resistent mot viss antibiotika, ett utbrett problem i vården som Vårdfokus tema handlade om i förra numret. Intensivvårdsläkarna och infektionsläkarna prövade sig fram utifrån provsvaren med sorterna Tienam, Tazocin och Dalacin.?

Den alltid så aktiva, träningstokiga barnmorskan, blev liggande med benet i högläge i många veckor. Eftersom vävnaden gick i nekros krävdes nio operationer.?

— Varje gång jag vaknade ur narkosen var det första jag kontrollerade att benet fanns kvar och att de inte tvingats amputera. ??

De öppna såren vakuumbehandlades för att läka bättre. Såret fylldes med en speciell svamp, täcktes med plastfilm och luften sögs ur. Ingrid fick mycket besök under tiden i det isolerade enkelrummet, av familjen och kolleger i huset, inte minst av sin chef på kvinnokliniken som ofta hälsade på. Men ensamheten kom krypande och Ingrid började sätta upp mål för att stärka sig psykiskt.

?— Jag gav mig sjutton på att komma tillbaka till arbetet, trots att pensionen redan närmade sig. Jag förstod att det inte skulle gå att fortsätta pendla till förlossningsavdelningen i Norge där jag jobbade delvis. Men min karriär skulle inte få sluta med den här sjukdomen.?

Efter sex veckor fick hon komma hem. Stora bitar av muskulaturen var då bortskuren och flera transplantationer från låret genomförda. Än i dag är benet ingen vacker syn, med kratrar och ärr.

?Ingrid skulle inte kunna stå på knä eller springa på förlossningen längre. Hon hade jobbat i tjugo år på Kristianstads sjukhus, förutom några år när hon var med och startade en privat kvinnomottagning. Sedan två år innan den dramatiska infektionen varvade hon arbete på gynavdelning och mottagning på sjukhuset med turer till förlossningen i Stavanger.

??— Jag fick bra stöd från min chef och kunde efter fem månader börja deltid på gynmottagningen igen. Jag älskar mitt arbete som barnmorska. Jag vidareutbildade mig rätt sent, för jag har fyra egna barn också, och det är det bästa jag gjort.

?Det har inte gått att reda ut hur Ingrid fick smittan. Streptokocker kan finnas i normalfloran hos många människor och även sitta på föremål.?

— Jag måste ha fått den från redskapen på gymet. Innan jag slog upp såret var jag vältränad och fullt frisk. Sedan blev jag så hemskt sjuk och jag tror fortfarande inte att jag klarat att bearbeta allt.

?Hon berättar sin historia helt utan självömkan, men är också öppen med att livet aldrig blir som förr. Hon saknar alla lopp hon brukade springa, som Göteborgsvarvet och Tjejmilen. Helt nyligen, vid 67 års ålder, har hon valt att gå i pension. Men hon jobbar gärna extra ibland, som några pass nu under sommaren. Nervsmärtorna i benet finns där molande som tandvärk hela tiden. Mycket handlar numera om att parera det onda. Det allra värsta går att dämpa med en inopererad ryggmärgsstimulator, som hon styr med en fjärrkontroll.??

Infektionen har också fått ekonomiska konsekvenser och hon vill gärna uppmuntra andra att ha en egen olycksfallsförsäkring. Det hade inte hon, för den hon tecknat genom Vårdförbundet gick ut när barnen fyllde 25 år. Olyckan hände på fritiden så ingen försäkring gällde genom arbetsgivaren. Friskis & Svettis försäkring gav inte mycket när hon jämför med kostnaderna för den förlorade arbetsinkomsten.

?— Man tror aldrig att något ska drabba en själv. Jag blev ersatt för medicinerna och tiden jag var inlagd och fick sedan bara 3 500 kronor för ärren. En större ersättning hade inte gjort mig frisk, men det hade varit ett erkännande av min smärta. Jag lever i alla fall och det finns de som har det värre.

Fruktad bakterie

541 personer drabbades under 2014 av invasiva betahemolytiska grupp A-streptokocker.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida