Hanne Kjöller ställer forskarna mot väggen

Författaren och sjuksköterskan Hanne Kjöller har tidigare granskat både poliser och journalister — nu är hon aktuell med en ny bok om forskarvärlden. ”Det var mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig”, säger hon till Vårdfokus.

I boken ”Kris i forskningsfrågan – eller vad fan får vi för pengarna?” beskriver Hanne Kjöller en forskarvärld där hälften av all forskning som publiceras i vetenskapliga tidskrifter är falsk. Här pumpas enorma summor skattemedel in i studier vars resultat inte går att upprepa eller som undersöker frågor som redan är besvarade.

Hanne Kjöller ifrågasätter också de vetenskapliga tidskrifternas sätt att tjäna pengar på gratismaterial från forskare och sedan låsa in artiklarna så att allmänheten inte har möjlighet att ta del av resultaten, trots att studierna är offentligt finansierade.

Det är en ganska mörk bild som tecknas i boken. Varför vill du granska forskarvärlden?

– Det började efter Macchiarini-affären – hur kunde han gå så långt utan att någon reagerade? Det måste ju vara något fel på systemet som premierar braskande forskning framför god forskning, tänkte jag. Det var uppenbart att det saknades kontrollsystem och när jag började titta närmare på det var det mycket värre än jag hade kunnat föreställa mig. 

– Samtidigt är forskningen det som räddar liv och den har min högsta respekt. Jag tror på forskningen och på att det är den som kommer att avgöra samhället. Just därför är det så viktigt att det finns transpararens i systemet.  

Vilka reaktioner har du fått? 

– Jag var ängslig att jag skulle få hela Nobelstiftelsen emot mig, men det har jag inte fått. Hittills har det varit två olika reaktioner – dels de som tycker att det är jättebra att de här frågorna lyfts, dels de som sagt att ”vi känner till det här men det bör stanna inom den vetenskapliga diskussionen”. Jag håller inte med, jag tror på att alla kan vinna på att det vädras ut.

I boken tittar du på en hel del medicinsk forskning, men nämner inte något om omvårdnadsforskning. Hur kommer det sig?

– Det är för att jag har för dålig koll på det, helt enkelt, jag vågar inte uttala mig om det. Men det jag vet är att läkarvetenskapen till stor del har missat att undersöka vad den mänskliga kontakten betyder i vården, som att lägga en hand på axeln när någon är orolig. Det är sjuksköterskor mycket bättre på.

Vad tycker du att sjuksköterskor ska tänka på när de läser om olika studier? 

– Jag är ju ingen auktoritet inom området och tycker själv att det är jättesvårt att bedöma vad som är bra eller dålig forskning. Men om det verkar vara för bra för att vara sant så är det nog inte lösningen. Kolla på hur stora grupperna har varit i studierna – är det tillräckligt? Är det läkemedelsstudier så ska de vara tillräckligt långvariga. Sedan har SBU bra mallar för hur man kan granska forskningsresultat. 

Du är ju själv tillbaka i vården efter 25 år och jobbar nu deltid på akuten på Capio St Görans sjukhus i Stockholm. Hur var det att komma tillbaka?

– Visst hade jag glömt himla mycket, som läkemedelsnamn och rutiner, och jag fick plugga massor vid sidan om. Det som var svårast var nog alla nya läkemedel och datajournalen som inte fanns när jag slutade. Men jag kan fortfarande lägga helbensgips om ni väcker mig mitt i natten, sätta nål och kateter – det kompenserar för min tröghet i läkemedelsrummet. 

Ska du lämna skrivandet nu?

– Nej, det kommer jag inte. Nu jobbar jag 75 procent, bara helger, på St Göran, och kan ägna mig åt skrivandet på vardagarna. Det är känns jättelyxigt att få vara tillbaka i vården, speciellt nu under coronatider har det känts så bra att sticka till fronten och kavla upp ärmarna, det är ”pure joy”.