Hon ser döden som början på nytt liv
Hennes jobb är att begära något av det svåraste: att anhöriga ska låta någon annan få organ från den som just har avlidit. Lena Persson gör det med värme och kunskap
Lena Persson är intensivvårdssjuksköterska på Ljungby lasarett. Vid sidan av det är hon donationssjuksköterska, ett uppdrag som ligger henne varmt om hjärtat. Organen behövs, donationer är en grundförutsättning för transplantationer. ?
När en donation är aktuell i Ljungby och Lena står inför det svåra samtalet: att fråga de anhöriga om de känner till den dödes önskan, är hon mån om att göra det på rätt sätt. Frågan är inte bara svår att ställa, den är också svår för de anhöriga att svara på, särskilt om de inte känner till den dödes önskan. Men Lena räds varken det ena eller det andra. Det värsta har redan hänt, tänker hon. Hon är noga med att vara uppriktig och tydlig – och inte backa. Kunskap, ett stort intresse och en genuin vilja att möta människan är grunden för att i det läget stå stadigt. Ytterst tycker hon att det handlar om fingertoppskänsla, att kunna känna om det är okej att gå vidare, eller kanske är bäst att ligga lågt.?
– Det kan vara i tystnaden som insikten kommer om vad de vill, då måste man vara beredd att ta ett steg tillbaka. Det är viktigt att anhöriga får den tid de behöver för att inse och förstå, säger hon. ??
Döden fastställs vanligtvis genom klinisk undersökning två gånger för att det ska vara absolut säkert. Anhöriga får då beskedet att det inte finns någon aktivitet i hjärnan och att man har gjort allt man kan, men att personen nu oåterkalleligen är död. Läkaren och/eller sjuksköterskan sitter kvar en stund med de anhöriga och går sedan tillsammans med dem in till den döde. Ibland tar de anhöriga själva upp frågan om donation.?
– Då tar vi upp den tråden, annars börjar jag med att fråga om de någon gång har diskuterat organdonation. ?
Den avlidnes vilja gäller, så det bästa är när den är känd och han eller hon har fyllt i ett donationskort eller anmält sig till donationsregistret. Det underlättar för alla, och kanske särskilt för de närstående. Först när någon har avlidit får man kontrollera om han eller hon finns med i donationsregistret. Om inte, är det Lenas eller någon av hennes kollegers uppgift att fråga de anhöriga. Då är det viktigt, betonar hon, att inte själv sväva på målet och att våga möta deras blick, men att se varje beslut som okej oavsett om det blir ett ja eller ett nej.
Det händer att de anhöriga på Lenas fråga svarar att »vi vet inte vad mamma ville, men vi säger nej«. De behöver inte motivera sitt nej, men Lena frågar ändå alltid vad de grundar sitt beslut på. Hennes erfarenhet är att det ofta finns olika föreställningar om hur det går till som hon då kan få tillfälle att reda ut. Hon ställer frågan även om de anhöriga svarar att de inte tror att mamma skulle ha velat donera organ. Bakom kan ligga tankar om att mamma inte är riktigt död, att kroppen inte behandlas med respekt, att det ser konstigt ut efter operationen – att man inte bryr sig om hur det ser ut eftersom hon är död. Då berättar Lena hur det går till: att operationen görs på samma sätt som på en levande människa och att kroppen behandlas respektfullt och bandageras snyggt och prydligt. De anhöriga får se den döde om de vill.?
Hur tänker Lena när hon ställer frågan, kan den inte uppfattas som att hon försöker övertala de anhöriga??
– Det handlar mycket om att kunna känna in. Jag tror att vi kan säga och fråga de närstående vad som helst bara vi gör det med empati och har mycket på fötter. ?
Att hon känner sig trygg och säker på vad hon gör betyder inte att det är lätt, det händer att hon möter anhöriga som inte vill höra hur det verkligen är. Därför inleder hon ibland med att säga: »Det jag kommer att säga nu kommer du inte att vilja höra« eller »det här är svårt för mig att säga«.?
– Vi är ofta så rädda för det här samtalet, vi kanske är inställda på att det ska vara svårt och att vi måste kunna svara på svåra frågor direkt, att det inte får bli tyst. Men jag ser tystnaden som en vän. Någon kommer att börja prata och det ska helst inte vara jag. ?
– Jag försöker tänka att jag ska svara på det som kommer upp, om jag inte kan det ber jag att få återkomma, säger hon.?
Hon är noga med att de anhöriga ska ha utrymme att ställa alla frågor de vill, men att inte pracka på dem information som de inte har bett om. Det kan handla om hur det går till, om mamma verkligen är död när hon ligger i respirator, andas och är varm. Då använder sig Lena ibland av metaforer för att förklara: »Även om vi håller andningen i gång med respirator kommer organen och resten av kroppen att dö; som en snittblomma som står i en vas med vatten en tid, men sedan obönhörligen dör. Eller som en bil utan bensin. Den rullar nedför backen, men stannar till slut.«??
Att de anhöriga börjar gråta skrämmer inte Lena, det är det mest naturliga i det läget. ?
– Det kan kännas som att jag själv har orsakat det som hänt, men så är det inte. Jag förmedlar vad som har hänt och som är sant. Det viktigaste då är att visa att jag finns där för dem. Mobilen har jag stängt av innan, vi sitter så att vi ser varandra – det är viktigt att inte gömma sig bakom till exempel papper med provsvar.?
Hur trygg och rutinerad sjuksköterskan än är vet hon aldrig säkert att hon gör rätt i samtalet med de närstående. Men efter en tid, när begravningen har varit och allt har lagt sig, träffar den läkare och sjuksköterska som har haft mest kontakt med de närstående dem igen. Då brukar de vara tillfreds med det beslut de tog. Då får de också en liten rapport om vad som hände med organen, inga detaljer men till exempel att hjärtat hamnade i Norge och att en ung man fick lungorna och kunde skrivas ut från sjukhuset efter 21 dagar.
Uppdraget:
Donationssjuksköterskans uppgift är att inom och utanför sjukhuset tillsammans med donationsansvarig läkare informera om betydelsen av donationer och att utarbeta rutiner.
Lena Persson utbildar sig kontinuerligt för uppdraget. Hon deltar i ett fyraårigt EU-projekt där Sverige är ett av 17 deltagande länder, European training programme in organ donation. Projektet är initierat av Spanien, som har högsta andelen organdonationer i förhållande till antal invånare.