”Pappa, jag förlåter dig”

Många människor lider av att ha utsatts för kränkningar och övergrepp. I Desmond Tutus bok om förlåtelse finns Sydafrikas trauma, men också hans egen barndom.

När jag var barn hände det många, många kvällar att jag hjälplöst tvingades se på när min pappa misshandlade min mamma med ord och slag. Jag kan fortfarande minnas stanken av alkohol, se rädslan i mammas ögon och känna den hopplösa förtvivlan som vi upplever när vi ser hur människor vi älskar sårar varandra på ett sätt som vi inte kan förstå. Jag önskar att ingen skulle behöva uppleva något sådant, framför allt inte ett barn. Om jag dröjer mig kvar i sådana minnen kan jag känna en lust att ge igen, att skada min pappa precis som han skadade min mamma, på ett sätt som jag inte kunde när jag var en liten pojke. Jag ser min mammas ansikte framför mig, denna godhjärtade människa som jag älskade så mycket och som inte på något sätt hade förtjänat att utsättas för en sådan smärta.?

När jag tänker tillbaka på detta inser jag hur svårt det egentligen är att ta sig igenom förlåtelsens process.

?/—/??

Är det något i ditt liv som gör ont? Är det en ny skada eller ett gammalt, oläkt sår? Du ska veta att den som utsatte dig för detta gjorde fel, att det är orättvist och att du inte förtjänade det. Du har rätt att känna vrede, och det är fullkomligt normalt att vilja slå tillbaka när man har blivit slagen. Men det hjälper sällan att slå tillbaka. Vi tror att det ska göra det, men det gör det inte. Om jag ger dig en örfil när du har gett mig en örfil svider det inte mindre på min kind, och jag känner inte heller mindre sorg över att du har slagit till mig. Vedergällning kan i bästa fall ge oss tillfällig lindring från smärtan. Det enda som kan hjälpa oss att läka och få frid är förlåtelsen. Så länge vi inte kan förlåta är vi instängda i vår egen smärta och utestängda från möjligheten till läkedom och frihet, utestängda från möjligheten till sinnesfrid.

?Utan förlåtelsen är vi fjättrade till den människa som har skadat oss. Vi är fängslade med bitterhetens kedjor, sammanlänkade, fångna. Så länge vi inte kan förlåta den människa som skadade oss är den människan vår fångvaktare och förfogar över nyckeln till vår lycka. När vi förlåter återtar vi kontrollen över vårt eget öde och våra egna känslor. Vi befriar oss själva. Vi förlåter inte för att hjälpa den andra människan. Vi förlåter inte för andras skull. Vi förlåter för vår egen skull. Förlåtelsen är med andra ord något som i högsta grad gynnar oss själva. Detta är sant både på ett andligt och ett vetenskapligt plan.???

Förlåtelsen som vetenskap?
De senaste tio åren har förlåtelsen blivit ett område som det forskas mer och mer på. Längre tillbaka var samtalet om förlåtelse förbehållet de religiösa, men nu får förlåtelsen allt mer uppmärksamhet som akademiskt ämne och studeras av såväl filosofer och teologer som av psykologer och läkare. Hundratals forskningsprojekt om förlåtelse bedrivs på olika universitet runtom i världen.

?/—/

??Till och med neurologer studerar de biologiska processerna bakom förlåtelsen och undersöker evolutionsbetingade hinder i hjärnan som kan göra det svårt för oss att förlåta. Det finns till och med de som letar efter en eventuell förlåtelse­gen i människans dna. Ju mer den moderna förlåtelse­forskningen utvecklas, desto tydligare visar det sig att förlåtelsen förvandlar oss — mentalt, känslomässigt, andligt och till och med fysiskt.?

/—/

??Forskningen kommer att fortsätta att mäta pulsen, blodtrycket och den förväntade livslängden hos människor som förlåter respektive inte förlåter. Rapporter kommer att skrivas, och till slut kommer vetenskapen att bevisa det som vi människor har vetat i många tusen år: att vi mår bra av att förlåta. De positiva hälsoeffekterna är bara början. Att förlåta handlar också om att frigöra sig från sina trauman och prövningar och ta tillbaka sitt eget liv.

???Att läka helheten
?Det som läkarvetenskapen och psykologin ­däremot inte kan studera, mäta eller lägga under lupp är den djupa samhörighet som vi har med varandra och den drivkraft vi har inom oss att leva i samklang med varandra.?

?/—/

??När vi är likgiltiga, när vi saknar medkänsla, när vi är ovilliga att förlåta, då får vi alltid betala för det, men det är inte bara vi själva som blir lidande. Hela samhället lider, och ytterst sett hela världen. Vi har skapats till att leva i det ömse­sidiga beroendets ömtåliga väv. Vi är syskon, vare sig vi gillar det eller inte. Att behandla människor som om de var något annat än mänskliga, något annat än våra bröder och systrar, vad de än har gjort, strider mot själva lagarna för vår mänsklighet. Och de som river sönder samhörighetens väv slipper inte undan konsekvenserna av sina handlingar.

??/—/

??Erbjudandet om att förlåta är ett erbjudande om att försöka få syn på det mänskliga hos förövaren.

?/—/??

Om jag hade bytt liv med min pappa, om jag hade levt med samma sorts press som han och burit på samma bördor, hade jag då betett mig som han? Det vet jag inte. Jag hoppas att jag skulle ha blivit annorlunda, men jag vet inte.?

Min pappa är död sedan länge, men om jag kunde tala med honom i dag skulle jag vilja säga att jag har förlåtit honom. Vad skulle jag säga till honom? Jag skulle börja med att tacka honom för allt det fina som han gjorde för mig i egenskap av min pappa, men sedan skulle jag säga att det fanns något som gjorde mig så ont. Jag skulle berätta hur jag påverkades av det som han gjorde mot min mamma, hur mycket det plågade mig.

?Kanske skulle han lyssna, kanske inte. Jag skulle ändå förlåta honom. Eftersom jag inte kan prata med honom har jag blivit tvungen att förlåta honom i mitt hjärta. Om min pappa stod här i dag skulle jag förlåta honom, oavsett om han bad om förlåtelse eller inte, och även om han vägrade att erkänna att han hade gjort fel eller inte kunde förklara varför han gjorde som han gjorde. Och varför skulle jag göra något sådant? Jo, jag skulle vandra tillsammans med honom på förlåtelsens väg för att jag vet att det är enda sättet att läka smärtan i mitt barnahjärta. När jag förlåter min pappa blir jag fri. När jag slutar att hålla hans synder emot honom kan minnet av honom inte påverka mitt humör eller min sinnesstämning längre. Hans våldsamhet och min oförmåga att skydda min mamma slutar att vara saker som präglar mig. Jag är inte den lille pojken som ryggar tillbaka i rädsla inför hans fylleutbrott. Jag har en ny berättelse att förtälja, en annan berättelse. Förlåtelsen har befriat oss båda två. Vi är fria.??

/—/

??Den metod som vi vill lyfta fram är den som vi kallar för den fyrfaldiga vägen. Det första steget är att berätta. Steg två är att sätta ord på det som gör ont, steg tre att ge förlåtelse och steg fyra att förnya eller släppa taget om relationen.

?Det här med förlåtelse är inget nytt, och det som vi beskriver är något som människor har tillämpat genom hela historien, i alla kulturer överallt på jorden. Den fyrfaldiga vägen kan förmodligen spåras tillbaka till Adam och Eva och det där dumma äpplet. Ja, vi människor har varit tvungna att förlåta varandra lika länge som vi har varit människor.