”Vi måste våga diskutera diskriminering”

I Södertälje har sjukhuspersonal anklagats för rasism. Hur gör man för att undvika att en diskriminerande jargong sprider sig? Svensk sjuksköterskeförening och Vårdförbundet bjöd i går in till ett möte om etik och bemötande i vården.

12 februari 2009

Sjuksköterskor har en internationell etisk kod som slår fast att omvårdnaden inte får begränsas av ålder, hudfärg, trosuppfattning, kultur, funktionsnedsättning, sjukdom, kön, sexuell läggning, nationalitet, politisk åsikt, etnisk tillhörighet eller social status.

– Vår plikt är att värna alla människors lika värde och att säga ifrån när omvårdnaden av patienten hotas, sa Vårdförbundets vice ordförande Lisbeth Löpare Johansson när hon inledde mötet.

Början till förändring 

Carl-Axel Palm, ledamot i Svensk sjuksköterskeförenings styrelse, ansåg att det är yrkesorganisationernas plikt att agera när rasism i sjukvården debatteras i massmedierna.

Hur man bör uppträda vet de flesta, frågan är varför personal inte alltid bemöter patienter som de borde. Ett femtiotal medlemmar i Vårdförbundet och i SSF hade samlats för att samtala om det. Och just det faktum att frågan diskuteras tyckte mötesdeltagarna är början till en förändring.

Marie Chenik, etiksamordnare på Karolinska universitetssjukhuset i Solna utanför Stockholm, berättade att de lägger ned mycket, men inte tillräckligt, med tid på etik- och bemötandefrågor.

Många tänkbara förklaringar

– Jag är så trött på att höra att man inte har tid att diskutera diskrimineringsfrågor i vården. I stället måste vi tänka: ”Hur kan jag använda den lilla tid jag har?”, sa hon.

Runt borden diskuterades det varför en jargong som den i Södertälje får fäste. ”Vi möter så mycket lidande och ska härbärgera så mycket känslor”, var en förklaring.

”För mycket tissel och tassel och för mycket som inte får sägas”, sa någon.

”När vi pratar om diskriminering borde vi inte bara prata om etnicitet utan också om sexuell läggning till exempel”, inflikade någon annan.

Klargöra värdegrunden 

De flesta var eniga om att attityder är svåra att komma åt – svårare än ren diskriminering som ju är ett lagbrott. Öppenhet ansågs vara ett botemedel: ”Skapa forum för att diskutera värderingsfrågor på arbetsplatserna”, löd uppmaningen från flera håll. Ledarskapets ansvar diskuterades också: ”Chefer och ledare måste göra klart vilken värdegrund som gäller på arbetsplatsen, redan vid anställningsintervjuer”.

Lisbeth Löpare Johansson avslutade mötet:

– Mina tankar går till forskningen om samvetsstress som har visat att vi mår dåligt när vi inte kan ge den omvårdnad som vårt samvete säger oss. För att skydda samvetet slutar vi se, höra och säga ifrån.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida