Vill utmana politikernas rädsla att diskutera dödshjälp

Almedalen 2015. Har vi rätten till våra egna liv, och ska vi kunna uppmana läkare att förkorta våra liv? Måndagsmorgonen inleddes med svåra etiska frågor.

Kan människan anses ha rätten till sitt eget liv och därmed också rätten att bestämma när det ska avslutas? Det var frågor som diskuterades när Statens medicinsk-etiska råd, Smer, inledde sin seminarieserie i Almedalen.

– Det har varit locket på för denna etiska och viktiga fråga under alla år som vi har haft en kristdemokratisk socialminister. Vi tycker att det är dags att aktualisera frågan och det är vårt mål med den här diskussionen, sa Kjell Asplund, ordförande i Smer.

Kontroversiell fråga

Att frågan om aktiv dödshjälp är kontroversiell och känslig blev tydligt. Panelen bestod av Thomas Idergard, jesuit och teologistuderande, PC Jersild, läkare, Barbro Westerholm, riksdagsledamot och Elisabet Wennlund, vd för Stockholms sjukhem.

Definitionerna av att förkorta livet för en patient är flera: att avbryta livsuppehållande behandlingar, palliativ sedering, och läkarassisterat självmord. De två första är tillåtna och relativt okontroversiella inom vården, det tredje är inte kriminellt, men läkare som använder läkemedel utanför sitt syfte riskerar att förlora sin legitimation.

Så finns aktiv dödshjälp – eutanasi – som är förbjudet i Sverige, men tillåtet i länder som Nederländerna och Belgien och som är en så känslig fråga att den är behäftad med beröringsskräck.

– Märkligt, tyckte en publikröst, att ett så civiliserat land som Sverige inte vågar ta i frågan.

Politisk beröringsskräck

Socialutskottets ordförande, Emma Henriksson, KD, var med en stund och fick också frågan om utskottet kommer att ta upp frågan om aktiv dödshjälp. Och hon hade svårt att ta i den.

– Om vi öppnar dörren till rätten att dö i förtid måste vi öppna dörren till att diskutera när man har rätt att få den hjälpen. Hur ska vården ställa sig till om en frisk person vill få hjälp att avsluta sitt liv? Jag är inte övertygad om att en statlig utredning är det bästa sättet att föra samtalet framåt, sa hon.

Thomas Idergard förde fram filosofiska argument som att vi inte kan sägas ha rätt att bestämma över allt i våra liv. Heller inte hur och när de ska avslutas.

– Man kan inte äga rätten till sitt liv på samma sätt som man äger en soffa. Man kan inte skiljas från sitt liv som man kan med ett ting. Det mänskliga livet är inte ett objekt därför kan aktiv dödshjälp aldrig accepteras.

Vill undvika onödigt lidande

Författaren PC Jersild har en helt annan åsikt. Han berättade om sin 89-åriga multisjuka syster som gick bort för fem veckor sedan. Hon försökte ta sitt liv flera gånger utan att lyckas. Till slut slutade hon att äta och dricka – det tog två veckor innan hon dog. Ett onödigt lidande, ansåg han, som skulle ha sluppits om aktiv dödshjälp var tillåtet.

Elisabet Wennlund, som är läkare inom den palliativa vården, möter ofta patienter i slutet av sina liv. Bara någon enstaka gång har det hänt att hon har mött önskemål om aktiv dödshjälp. Hon tar också avstånd från att läkare ska ges den rätten.

– Vårdens uppgift är att lindra lidande och skapa förutsättningar för livskvalitet. En patient kan inte sägas vara autonom när det kommer till frågan om hjälp att avsluta sitt liv. Dels finns anhöriga med sin smärta, dels står läkare där med en önskan om att hjälpa till att döda, sa hon.

Barbro Westerholm ville vidga frågan till att gälla de ”årsrikas” livskvalitet. Hon, som själv är årsrik – som hon kallar det – har träffat många pensionärer som berättar om hur meningen med livet försvinner vid pensionen.

– De talar om skräcken för att inte få den vård de önskar, men också om livsleda. En fjärdedel av alla självmord i Sverige begås av äldre och då räknar man inte med dem som slutar äta och dricka. Många säger till mig att de tappar livslusten när de går från att vara behövda till att inte vara någon att räkna med. Viktigast för att må bra är att vara behövd, sa Barbro Westerholm.

Frågan om aktiv dödshjälp väcker känslor – även under Smer:s samtal. Argument mot – livets helighet, rädsla att patienter ska känna en press att välja dödshjälp, tankar på att ekonomiska argument ska styra vilka som ska ges vård och inte – bröts mot argument för.

– Jag är konsekvensetiker och anser att viktigast av en handling i vården är konsekvenserna av den. Jag har inte behov av att säga att jag äger mitt liv – däremot att jag har rätten att bestämma över mitt liv. Jag är för en enkel lösning: vem skadas om patient och läkare är överens om aktiv dödshjälp, frågade sig PC Jersild.

Kunskap finns som stödjer att aktiv dödshjälp borde vara lagligt, sa några, medan andra menade att mer kunskap behövs, för som Elisabet Wennlund sa:

– Vi tycker oss ha teorier om vad människor vill, men många som har sagt sig vilja en sak som friska ändrar sig när de är sjuka. Det är viktigt att vi i vården inte har ett uppifrånperspektiv och att vi inser hur svårt det är att tolka vad andra känner.