Darrig framtid lockar fler till förbundet

Krisen på Örnsköldsviks sjukhus har stärkt Vårdförbundet. Ilskan riktar sig inte mot »facket« utan mot sjukhusdirektören och konsultföretaget som föreslog besparingarna.

30 april 2009

En sjuksköterska kommer hastande genom korridoren med en matbricka i nävarna. Hon stannar till, släpper taget om brickan med ena handen och stryker Inger Johansson lätt över ryggen. »Du har det inte lätt just nu«, säger hon ömt innan hon skyndar vidare. Lite längre bort möter vi en annan: »Vi står bakom er som en skog«, säger hon.

– Det är många som kommer med sådana kommentarer just nu, säger Inger Johansson och ler nästan lite generat. De förstår att vi gör vad vi kan.

Hon är vice ordförande i Vårdförbundet i Västernorrland och huvudskyddsombud och facklig förtroendevald på heltid på Örnsköldsviks sjukhus. Det är hon som är ansiktet utåt gentemot både press och medlemmar. Och hon tycker att Vårdförbundet trots allt har gått stärkt ur den kris som har drabbat sjukhuset sedan beskedet om de stora neddragningarna kom för några månader sedan.

Visst finns det de som tycker att Vårdförbundet syns mer i lokaltidningarna än på vårdavdelningarna, visst finns det de som frågar: »Vad gör facket nu?« Men ilskan riktar sig mot arbetsgivaren. Dock syns ilskan inte så ofta längre; snarare är det apati och frustration som präglar sjukhuset.

Vi vandrar runt på sjukhuset i Örnsköldsvik. Syfte: att ta reda på hur Vårdförbundet möter sina medlemmar och hur de möter förbundet i en kris som innebär att var tredje anställd på sjukhuset ska bort. Kanske träffar vi bara sjuksköterskor som känner att de nog trots allt inte kommer att tillhöra dem som får gå. Eller så går faktiskt deras tankar i första hand till patienterna, i andra hand till dem själva.

För samtalen glider väldigt snabbt in på frågan om hur det ska gå för patienterna när kompetensen försvinner och den nuvarande organisationen slås sönder. Ska man använda ett ord för att beskriva vad som uppfyller sjuksköterskorna på Örnsköldsviks sjukhus är det »patientsäkerhet«. Eller rättare: det hot mot patient­säkerheten de upplever.

– Drar man in på resurserna på vårdavdelningarna ökar trycket på öppenvården. Hur ska vi kunna möta det? undrar Christina Lindahl på medicinmottagningen, som kommer att få se två av sina sex kolleger försvinna i den ekonomiska krisens spår.

Carina Falk på avdelning 7 betonar att på hennes avdelning – med många palliativa patienter – är också de anhöriga i högsta grad inblandade, med sin oro för hur deras sjuka anförvanter ska få den vård de behöver.

– Sjuksköterskor på de avdelningar som ska ta emot våra patienter ringer och är förtvivlade. De vet inte om de kan klara de speciella behov våra patienter har, säger Katharina Tedenby, också på avdelning 7.

Det utesluter förstås inte att många känner en personlig oro för vem som ska få sluta och vem som ska få stanna. När Vårdfacket är på besök är de förhandlingarna ännu inte avslutade.

Inger Johansson berättar att telefonen ofta har gått varm med samtal från oroliga medlemmar. Och oron har satt spår i medlemsstatistiken.

– Vi har fått nya med­lemmar som tidigare medvetet har valt att stå utanför, konstaterar Inger Johansson.

Hon sitter som spindeln i nätet, håller i kontakter och förhandlingar med arbetsgivaren och – inte minst – med de fackligt förtroendevalda. Alla enheter på sjukhuset utom en har en facklig förtroendevald, och via telefon, e-post och på träffar håller de kontakt med varandra.

– Det är viktigt att de förtroendevalda har kunskap om turordning, företrädesrätt och andra regler. Och det är viktigt att vi har tät kontakt så att kunskaperna kan uppdateras, säger Inger Johansson.

Vårdförbundet på Örnsköldsviks sjukhus har främst satsat på arbetsplatsträffar för medlemmarna. Fördelen med det är bland annat att alla kan komma till tals och våga ställa frågor eller diskutera, resonerar man.

Annika Lindberg är fackligt förtroendevald på akuten. Några möten för de 20 sjuksköterskorna på avdelningen har hon inte hålllit.

– Men det går inte en dag utan att vi pratar om det i personalrummet eller på annat sätt. Vi ska bli fyra färre. Men lika stor oro känner alla de som trots allt kommer att få behålla sitt arbete men måste flytta sig inom sjukhuset. Och hur ska det gå när fyra av tio undersköterskor måste sluta?

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida