»Jag var rädd för fjäsktillägg«

Under de senaste tio åren har Vårdförbundet gått från ett system med bestämda lönegrader och löneklasser till ett helt individuellt lönesystem. Men det avgörande beslutet togs redan i augusti 1986.

Beslutet togs mitt under den sällsynt hårda avtalsrörelsen 1986 med många demonstrationer och strejk. Dåvarande shstf hade dessförinnan under lång tid försökt få gehör för sitt lönekrav hos politiker och allmänhet genom ett intensivt opinionsarbete. Alla som var med då kommer säkert ihåg kravet på att medellönen skulle höjas från cirka 8 500 till 11 500 kronor i månaden.

Beslutet som avtalsfullmäktige tog i augusti 1986 var något av en revolution; att ett fackförbund inom den offentliga sektorn valde att lämna den hårt reglerade lönesättningen med lönegrader och löneklasser för ett system som utgick från individens insatser.

Det gamla systemet hade som grund yrke, utbildning och tjänsteår och hade ett tak som man nådde efter ett visst antal år och som innebar ett stopp för löneutvecklingen. Att göra lönekarriär var i praktiken omöjligt om man inte valde att byta jobb och bli administratör eller vårdlärare. Någon hänsyn till exempelvis individens kompetens togs inte.

Avtalsrörelsen 1985-1986 ledde inte till de lönehöjningar som medlemmar och förtroendevalda hade hoppats på. Det berodde bland annat på att det blev medling. Dessutom blev det en konflikt inom förhandlingskartellen ktk, mellan shstf och framför allt kommunaltjänstemän och lärare (som alla förhandlade tillsammans som en gemensam enhet). Konflikten ledde till en extrakongress för att besluta om förbundet skulle stanna kvar i kartellen eller inte.

Så här efteråt är det ändå tydligt att 1986 blev starten för uppvärderingen av medlemmarnas löner, även om det dröjde till mitten av 1990-talet innan löneuppvärderingen tog fart på allvar.

– Vi visste inte 1986 hur det nya systemet skulle hanteras, men vi visste att det var svårt att höja lönerna i det gamla. Jag var dock liksom många andra tveksam, rädd för att det skulle bli fjäsktillägg. Så här i efterhand är det lätt att se att det var en felbedömning, säger Ulf Bley.

1986 var han shstf-ordförande i Uppsala och det var han som krävde och fick kongressen med sig på extrakongressen om medlemskapet i ktk. En extrakongress som efter en analys av för- och nackdelar beslutade att förbundet skulle stanna kvar i ktk.

Ulf Bley, som sedan bland annat har suttit i förbundsstyrelsen och varit direktör på Landstingsförbundet, tycker att Vårdförbundets medlemmar har vunnit mycket på förändringen. De har blivit mer synliga som yrkesutövare.

– Dessutom har det blivit lättare för arbetsgivaren att säga ja till en lönehöjning utan att förlora ansiktet, genom att hänvisa till att den anställda har gjort insatser som motiverar en högre lön.

Resultatet ser vi i dag, säger Ulf Bley.

– Även om lönerna inte stigit så mycket de senaste åren har Vårdförbundets medlemmar haft en löneutveckling sedan 1986 som inte hade varit möjlig med det gamla systemet med lönegrader.

Han anser att Vårdförbundet som fackförbund är en vinnare.

– Vårdförbundets företrädare ses nu med större respekt hos arbetsgivarna än tidigare; som ett förbund man kan tala med och som är öppet för förändringar.

Men det gäller att hela tiden arbeta och ligga på.

– Ytterst handlar det om makt och att ta för sig, säger Ulf Bley.