Kraftfulla varsel men inte samhällsfarliga
Vi lägger självfallet inga samhällsfarliga varsel. Det vore att be om en lagstiftning mot vår konflikträtt, och så tokiga är vi inte!
Det säger Vårdförbundets vice ordförande Ingrid Frisk, som också leder förbundets strejkorganisation.
Hon försäkrar att Vårdförbundets varsel är väl avvägda. Sedan finns det alltid möjlighet för arbetsgivarsidan att begära dispens om de tycker att varslen hotar vården. Några sådana dispenser har också getts.
– Men visst är det intressant att Sveriges kommuner och landsting genast kan bestämma sig för att våra varsel är samhällsfarliga innan vi ens har analyserat varslen gemensamt, säger hon lite spefullt.
Många av varslen motsvarar den bemanning landsting och regioner nöjer sig med under sommaren och vid större helger.
– När »alla« inte finns på plats så blir det tydligen fara för samhället. Det måste vi ju ta som en bekräftelse på att vi är ovärderliga för vården.
Ingrid Frisk säger sig också känna igen arbetsgivarnas strategi att förklara allt vad facken gör i strejkväg som samhällsfarligt – det gjorde de också under Kommunals konflikt 2003.
– Vi axlar helt och fullt det ansvar vi har enligt det kommunala huvudavtalet från 1994.
Där står bland annat att samhällsfarliga stridsåtgärder är sådana som kan »medföra fara för människors liv eller risk för att bestående ohälsa uppstår«. Men samtidigt slås det fast att detta inte innebär att man inte ska kunna ta till stridsåtgärder inom vården; dock att rätten till sådana »bör användas med särskild försiktighet«.
När intervjun kommer in på hur Vårdförbundet hanterar sina strejkvarsel och dispenser blir Ingrid Frisk förtegen. Med en talande gest drar hon ihop blixtlåset över munnen.
– Det är taktik, säger hon. Att vara i konflikt innebär ett kulturskifte: från samverkan och samförstånd till strid, snabba beslut, processer som inte hinner förankras demokratiskt.
Även om förbundsstyrelsen på vägen var beredd att acceptera det sista medlarbudet innan varslen lades, har Ingrid Frisk full respekt för avtalskongressens beslut att avvisa det.
– Förbundsstyrelsen har tagit sitt ansvar utifrån kongressens beslut och lagt två kraftfulla varsel och satt strejkorganisationen på fötter.
Det första varslet riktade sig mot de landsting som i Vårdförbundets ögon har varit de största syndarna när det gäller att sköta lokal lönebildning och löneprocess. Med varsel nummer två drabbas alla landsting och regioner och många fler kommuner.
– Vi förhandlar med en motpart; dess medlemmar får solidariskt bära bördan, säger Ingrid Frisk. Och kanske väcker det här varslet goda krafter. Det är inte alla inom skl som vill ha den här konflikten.
Kom avtalsuppsägningen för sent? Ingrid Frisk medger att hon själv var tveksam till det avtal som träffades 2005 – då satt hon i förbundsstyrelsen och som ordförande i avdelning Stockholm. Å andra sidan var inte medlemstrycket särskilt stort 2006. Siffrorna för detta, med Ingrid Frisks vokabulär, urusla avtalsår var då inte kända för förbundsledningen.
Vårdförbundet drog redan 2006 i gång kampanjen »Helt sjukt« för att öka trycket i lönefrågan. Sedan dess har styrelsen haft diskussioner med arbetsgivarparten skl om hur det gamla avtalet fungerade – eller snarare inte fungerade.
– Vi formulerade de viktigaste förbättringsområdena vi såg, exempelvis att vi måste få en ökad löneutveckling som bygger på bland annat fördjupad kunskap. Den skrivelse som skl fick redan i mars 2007 kom att ligga till grund för våra preciserade yrkanden, så jag tycker att vi har varit klara och tydliga länge, framför allt när det gäller lösningar på problemen.
Så här sammanfattningsvis konstaterar Ingrid Frisk att skl egentligen aldrig kom med något motbud till Vårdförbundets propåer.
– Vi började med »avtalsvårdande samtal«. De ledde ingenstans. Vi sa upp avtalet och började förhandla. Gensvaret från skl var dåligt. Det var först när medlarna kom in i bilden som det började hända något.
Från dem kom till exempel förslagen om särskilda satsningar på specialistsjuksköterskorna och en fastlagd lägstanivå på lönerna.
Ingrid Frisk är fortfarande beredd att försvara förbundsstyrelsens ja till medlar-budet.
– Det är många som gör anspråk på löneutrymmet. Vår uppgift är att så mycket som möjligt hamnar hos oss. Det måste vi lösa lokalt. Det centrala avtalet ska stödja det arbetet.
Att höja lönen för alla felavlönade kvinnliga akademiker är en större fråga; den går inte att lösa i en avtalsrörelse. Men hur det ska gå till har Ingrid Frisk inget svar på – »då hade den redan varit löst«.
Samtidigt frågar hon sig varför just den här gruppen måste ta det samhällsekonomiska ansvar många kräver.