Låt oss visa vårt missnöje
Runt om i landet pågår nu förhandlingar om löner i offentlig sektor. På flera håll tycks inget ytterligare utrymme för löneökningar finnas. Det är något vi inte stillatigande kan acceptera.
För en tid sedan genomförde Vårdförbundet en undersökning bland närmare 1 000 personer runt om i landet. Ett flertal frågor ställdes, de viktigaste av dem rörde löner och utbildningstid för sjuksköterskor, röntgensjuksköterskor, barnmorskor, biomedicinska analytiker, läkare och undersköterskor.
Undersökningen visade ett antal intressanta fakta. Många vet exempelvis inte hur lång utbildning Vårdförbundets medlemsgrupper har. 53 procent av de tillfrågade tror att en biomedicinsk analytiker har längre utbildning än tre år.
42 procent tror att en barnmorska har kortare utbildningstid än de fyra och ett halvt år som är det rätta. 70 procent tror att undersköterskor har högskoleutbildning.
Vad lönerna beträffar tycker de tillfrågade att 10 000 kronor per månad är en rimlig löneskillnad mellan läkare och sjuksköterska. Den faktiska löneskillnaden är i dag närmare 26 000 kronor per månad, det vill säga läkaren tjänar ofta mer än dubbelt så mycket. Undersökningen visade att allmänheten generellt tror att Vårdförbundets medlemsgrupper tjänar mindre än vad som de facto är fallet. Här stack dock de biomedicinska analytikerna ut åt andra hållet. Allmänheten trodde att de med tio års arbetslivserfarenhet tjänade 25 418 kronor per månad, när medellönen i själva verket är 22 285 kronor.
En felaktig lönesättning kan i värsta fall äventyra säkerheten och kvaliteten i vården. Om det inte finns ett utrymme för en god löneutveckling som kompenserar för många års studieskulder försvinner incitamenten att utbilda sig. Då tappar vården i kompetens och utvecklingsmöjligheter.
Att de tillfrågade i undersökningen inte känner till den utbildningsbakgrund som personal inom vården har är tråkigt, men inte oväntat. Det som är verkligt beklämmande är att arbetsgivare verkar dela synen på löneutvecklingen. Här har vi alla ett stort ansvar för att informera om vad vi verkligen kan. Vari ligger våra olika kompetenser? Vad kan vi använda dem till? Hur kan vi bättre komma till vår rätt på arbetsplatsen?
Det är här Vårdförbundet kommer in. Att sporra varandra i sin yrkesutveckling, att pusha varandra att komma vidare. Att ha någon att dela erfarenheter och kunskap med. Att vara någon som peppar vid motgång. Att vara någon att dela framgång och glädje med.
Vi ser nu hur nivåerna på löneökningarna fastställts på ett flertal avtalsområden. Det pågår ett intensivt arbete inom den offentliga sektorn och det skulle vara förvånansvärt om nivåerna skulle bli lägre där. Det finns absolut ingen anledning för oss att nöja oss med mindre.
Vi har ingen anledning att stå tysta. Vi måste tillsammans visa vårt missnöje. Då är Vårdförbundet som starkast!