”Synd att döma ut avtalet innan vi vet mer”

I Västerbottens läns landsting är medlemmarna missnöjda med den lokala lönebildningen. ”Äntligen”, tyckte många när Vårdförbundet gick ut i strejk. Nu är de besvikna, men en del är också inställda på fortsatt kamp.

”Vi har lönesamtal och försöker få upp våra löner, men svaret blir bara att det inte finns några pengar”. Så sa barnmorskan Maria Andersson på Norrlands universitetssjukhus i Vårdfacket nr 5/08. Nu är hon och hennes kolleger besvikna.

– Många tycker att avtalet är värdelöst. Strejken har kostat massor av pengar – och så blev det inte bättre än så här. Räknar man med inflationen så är en fyraprocentig lönehöjning inte värd mycket, säger hon i dag.

Men att gå ur facket – som flera i Västerbotten säger att de ska göra – det är hon kluven till.

– Det är en ganska stor sak att göra. Men å andra sidan: vad har vi egentligen fått ut efter sex veckors strejk? Det är samma sak som förra gången vi strejkade, 1995, då blev utfallet också dåligt.

Klent med medlemsaktivitet

Hon tycker inte att de på sjukhuset har haft särskilt stor nytta av de fackligt förtroendevalda, men på frågan om medlemmarnas egen aktivitet tillstår hon att intresset har varit klent.

– Jag tror att det beror på att det finns en allmän misströstan när det gäller våra löner. Vi får bara höra att vi är för dyra och får aldrig någon uppmuntran från arbetsgivaren för det vi gör, säger Maria Andersson.

Hennes intryck är att många har ledsnat och är beredda att sluta på sjukhuset för att börja arbeta i Norge i stället.

Enligt det nya avtalet ska de centrala parterna ta större ansvar för den lokala lönebildningen. Men Maria Andersson är skeptisk och vet inte vad hon ska tro.

– De har sagt tidigare att kunskap, erfarenhet och ansvar ska betalas, utan att hålla det. Till sist tappar man tron på att det kommer att bli bättre.

För Maria Andersson och hennes kolleger var det reda pengar, inte skrivningar om gemensamt ansvar, som gällde.

Bra att våra ombud sa nej

Det var det även för Ulrika Johansson, biomedicinsk analytiker på Norrlands universitetssjukhus, som också intervjuades i Vårdfacket nr 5/08. Hon för sin del är glad över att kongressombuden från Västerbotten sa ett samfällt nej till avtalet.

– De 0,5 procent mer som det här avtalet ger är inte tillräckligt bra, konstaterar hon.

Hon har inte hunnit sätta sig in i vad avtalet verkligen innebär, och vill göra det innan hon börjar protestera högljutt. Men hon känner misstro mot att det kommer att få den lokala lönebildningen att fungera.

– Mina äldre kolleger kallar det ett platt fall, men jag tycker ändå att vi måste ge lokala politiker, arbetsgivare och förtroendevalda en chans, säger Ulrika Johansson.

Hon minns att löneökningarna några år efter den förra strejken var relativt höga och hoppas att det kan bli så den här gången också. Att lämna facket är inte lösningen för henne.

– Vi blir inte starkare för att vi går ur. Jag kanske är naiv, men jag tror på det fackliga arbetet. Utan facket hade vi inte haft de regler på arbetsmarknaden som vi har i dag och arbetsgivarna skulle kunna göra som de vill.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida