Tio år efter barnmorskemålet: Vad hände med lönerna?

Löner avgörs av marknadskrafter. Det slog Arbetsdomstolen fast när lönediskrimineringsmålen drevs för tio år sedan. I dag samlades de inblandade i barnmorskemålet för att prata om en kamp för jämställda löner som kom av sig.

För drygt tio år sedan tröttnade två barnmorskor i Örebro på sina låga löner och när en arbetsvärdering visade att deras arbete var lika kvalificerat som medicinteknikers – fast betydligt sämre betalt – beslöt de att anmäla landstinget för lönediskriminering. De fick stöd av Vårdförbundet som tog Jämställdhetsombudsmannen, JämO, till sin hjälp för att driva målet i Arbetsdomstolen.

Ingenjörerna firade med tårta 

Kristina Ellmén, den ena av barnmorskorna, är numera privatanställd och har en chefsbefattning inom företagshälsovården. Hennes barnmorskekollega Kia Wetterberg har också lämnat landstinget och arbetar idag inom kommunens äldreomsorg.

1996 kom den första domen från Arbetsdomstolen som slog fast att det gick inte jämföra barnmorskors arbete med ingenjörers. JämO, som då hette Lena Svenaeus, fick en ordentlig bakläxa för att arbetsvärderingsinstrumentet som användes ansågs undermåligt. Kristina Ellmén minns särskilt en sak:

– När domen kom firade ingenjörerna på sjukhuset med tårta, och vi undrade vad det var de egentligen var glada för. Att vår lön inte skulle höjas eller? Det handlade ju inte om deras löner, så de hade ingenting att vinna eller förlora.

Förhandlingsordningen ur spel 

Spänningar uppstod mellan barnmorskor och medicintekniska ingenjörer. Liksom mellan Vårdförbundet och JämO. I en debattartikel i Dagens Nyheter skrev dåvarande ordförande Eva Fernvall att det inte var möjligt att driva lönefrågor i domstol. Det satte förhandlingsordningen ur spel.

Det ansåg också arbetsgivarparten, som då hette Landstingsförbundet. Lön beslutas i avtal som skrivs under av två parter och har det väl skrivits under blir det märkligt att tvista om det i domstol, sades det.

Gunnar Bergström är arbetsrättsjurist och var arbetsgivarens ombud i samtliga lönediskrimineringsmål som drevs i Arbetsdomstolen under mitten och slutet av 90-talet. Ett par fall med barnmorskor i Örebro, ett fall med en iva-sjuksköterska i Stockholm, och ett par fall som aldrig ledde till någon dom.

Arbetsvärderingen godkänd 

Arbetsgivarna var nöjda med den första domen som slog fast att arbetsvärderingen inte höll måttet. I och med nästa dom, som kom 2001, blev de mer oroade. Arbetsdomstolen godkände JämO:s arbetsvärdering och slog fast att det går att betrakta arbeten som likvärdiga – även om de inte är lika.

– Att JämO fick igenom sin arbetsvärdering innebar att de var ”över tröskeln”, och nu blev det upp till arbetsgivaren att bevisa att det inte var frågan om någon lönediskriminering, sa Gunnar Bergström.

Arbetsgivaren hävdade tre saker: att löner sattes i kollektivavtal, att jämförelsepersonen – den medicintekniska ingenjören – var äldre, och marknadskrafternas betydelse.

Något av ett Moment 22 

– Vi tog hjälp av nationalekonomen Lars Calmfors, som visade domstolen på vilket sätt marknadskrafterna har en stor betydelse för lönesättningen. Han var ett guldkorn för oss.

Något av ett Moment 22 eftersom det är just marknadskrafterna som värderar kvinnors arbete lägre än mäns, invände någon ur publiken.

Så även om Arbetsdomstolen till slut kom fram till att det gick att jämföra en barnmorskas arbete med en medicinteknikers, ansågs ändå marknadskrafterna vara helt avgörande för lönesättningen. Och därmed var heller inte barnmorskorna lönediskriminerade.

Slutet på tvister i domstol

När Arbetsdomstolen kommit till den slutsatsen tänkte Gunnar Bergström för sig själv: ” Nu är en epok slut – nu blir det inga mer tvister om lönediskriminering i domstolen.”

Det blev det inte heller.

Claes Borgström, före detta Jämställdhetsombudsman, deltog också under dagen. Han citerade historieprofessorn Yvonne Hirdman som har förklarat ojämställdheten mellan könen så här: ”Det är som det är för att det var som det var.”