Ulrika utför läkaruppgifter för några hundralappar

Ulrika Johansson har det roligaste jobb hon kan tänka sig och uppskattar att arbetsgivaren betror henne med arbetsuppgifter som egentligen ska utföras av läkare. Synd bara att det inte visar sig mer i lönekuvertet.

30 april 2008

För tio år sedan ville Ulrika Johansson pröva något annat och tog ett jobb på ett litet, privat laboratorium i Stockholm. Arbetsgivaren var bra, arbetsuppgifterna roliga och lönen hög, men efter ett par veckor började hon springa till tunnelbanan så hon flyttade tillbaka till Umeå igen. Skönt, bara ett krux: hon fick gå ned 3000 kronor i lön.

Ulrika Johansson är 37 år och har varit biomedicinsk analytiker i 13. Hon började på klinisk fysiologi på Norrlands universitetssjukhus för nio år sedan och tjänar 21 750 kronor i månaden. Då ingår något litet för att hon har tagit på sig avvikelserapporteringen och några hundralappar för att hon utför läkares arbetsuppgifter. Handleda studenter förväntas hon göra utan särskild ersättning.

De biomedicinska analytikerna på klinisk fysiologi utför ett stort antal undersökningar utan att läkare är inblandade. Några av dem som undersöker hjärtan med ultraljud har dessutom tagit ett särskilt »körkort« som gör dem kvalificerade att signera och skicka svaret till remitterande läkare utan att någon kontrollerar deras resultat.

Ulrika utför bland annat isotopundersökningar som kontrollerar njurarnas funktion. Hon analyserar provsvaren, signerar dem och skickar dem till remitterande läkare. Det är också hon som avgör om provsvaret innehåller någon avvikelse från det normala.

– Det är svårt att rekrytera läkare hit och det blir dyrbart för landstinget att ha läkare som kör ultraljud på kvällarna för att beta av köerna, säger Ulrika Johansson.

Landstinget låter biomedicinska ana­lytiker utföra läkaruppgifterna på delegering vilket innebär att det inte är någon förhandlingsfråga mellan fack och arbetsgivare. De biomedicinska analytikernas protester mot den låga ersättningen de erbjöds hjälpte inte och läkaruppgifterna utför de ändå. För trots allt: det är kul att få mer självständiga arbetsuppgifter.

När Ulrika Johansson bestämde sig för att bli biomedicinsk analytiker tänkte hon inte på vad hon skulle komma att tjäna. Hon tyckte heller inte att lönen var särskilt dålig på den tiden.

– När jag började 1995 var jag glad över att ha fått jobb. Ingångslönen var 11 700 och året därpå fick jag 1 300 kronor i löneförhöjning. Då tyckte jag det var jättemycket pengar.

Men den lön som tidigare inte var en stor fråga upprörs nu även hon över. Särskilt eftersom arbetsuppgifterna de senaste åren har blivit mer avancerade. Dessutom har hon kolleger som har arbetat i 30 år och bara får någon tusenlapp mer än vad hon har. Den individuella lönesättningen har gjort det svårare för de äldre, tror hon.

– När vi hade lönestegar var det antal år i yrket som räknades. I dag är det väl framför allt de yngre som får upp sina löner lite snabbare. Jag gissar att det är därför lönespridningen är så liten, säger Ulrika.

Själv kan hon säga till sin chef att »det här är jag värd« utan att darra på manschetten. Sedan är det en annan sak att chefen svarar: »Det finns inga pengar.«

– Vår närmaste chef får en liten slant tilldelad sig och trots att hon tycker att vi är värda mer kan hon inte göra något. Någonstans i beslutskedjan har det gått fel. Det verkar som om de högre cheferna inte vet vad vi gör.

Den individuella lönesättningen innebär att de inte längre talar om för varandra vad de tjänar. Varför vet hon inte riktigt – kanske finns det en rädsla för avundsjuka. Själv tror Ulrika att hon tjänar ungefär som andra som har arbetat här lika länge.

Lön är en sorts kvitto på hur viktiga arbetsuppgifter man har, och på hur väl man utför dem. För Ulrika har den låga lönen inte någon avgörande betydelse för hur hon ser på sitt yrke eller på sig själv. Det har nog större betydelse för hur andra, som inte vet vad hennes arbete innebär, ser på det. Och det kan ju förstås påverka självkänslan.

– När andra ser vad jag tjänar kan de tycka »jäklar vilken låg lön – då kan det ju inte vara särskilt viktigt det hon gör«. Då kan jag undra om det bara är vi som tycker att det vi gör är viktigt.

Vårdförbundet på Norrlands universitetssjukhus bokade ett möte med landstingspolitiker för att ge dem en chans att förstå vilket arbete som utförs av medlemmarna. Dessvärre hade ingen tid att komma. Synd, tycker Ulrika.

– Det är viktigt att de ser och förstår vad vi håller på med. Kanske tror de att vi diskar provrör hela dagarna.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida