Utan gränser i Frostviken
Maria vårdar alla överallt. Nästan. I jämtländska Frostviken finns inte längre någon uppdelning mellan landstinget och kommunen. Alla både kan, och måste, vara flexibla.
Det är mindre sura miner nu i Frostviken. Om kommunsjuksköterskan Maria Strängby förr, i den gamla uppdelade organisationen, lånade en låda kompresser på hälsocentralen, som då hörde till landstinget, var det viktigt att komma ihåg att lämna tillbaka. Annars blev det »gnöl«. Sedan några år tillbaka är gränserna utsuddade mellan kommunal och landstingsdriven vård i jämtländska Frostvikens församling. Nu är Maria distriktssköterska med ansvar även för äldrevård och omsorg.
Allt har blivit enklare, tycker hon, för det finns inte längre några gränser att överskrida.
Förändringen har krävt mycket planering; alla måste vara flexibla och dra åt samma håll. Fungerar inte det får det konsekvenser, konstaterar Maria. Inte bara i arbetet; det faktum att alla känner alla innebär också att motsättningar spiller över på det privata livet.
I dag börjar arbetsdagen på Forsgårdens äldreboende i tätorten Gäddede. Efter rapporten går Maria en runda till de gamla som vill prata med henne eller behöver tittas till. Hon känner sina vårdtagare. Just här började hon själv som praktikant i högstadiet och sedan dess har hon varit vårdbiträde, elev, undersköterska och sjuksköterska – och nu distriktssköterska.
– Här bor några av de glada och positiva tanter från bygden som har arbetat i vården och peppat mig under alla år. Nu är de mina patienter, säger Maria med mycket värme.
Tillbaka på Sjukan, som hälsocentralen i Gäddede kallas, möts vi av ambulanssjuksköterskan Eva med telefonen i handen. En mamma med prickigt barn vill att Maria ska komma och titta. Självklart tar Maria vägen förbi den lilla flickan med prickar på väg mot Stora Blåsjön, dit färden går i dag. Det hade hon gjort även som kommunsjuksköterska i den gamla organisationen, men då sågs det inte alltid med blida ögon.
Så bär det av. Stora väskan är packad och den obligatoriska flaskan med handsprit står som vanligt i framsätet. Resan går över Jormfjället i detta Dunderklumpens land. Precis när vi når trädgränsen med Blåsjöfjället och Norge åt ena hållet och Storblåsjön åt det andra ringer telefonen. Maria stannar vid vägkanten, rotar fram almanackan och noterar ännu ett besök. Människorna här uppe vet att hon har vägarna förbi just på tisdagar. De vet också att hon kan bli fördröjd, men det räcker att de vet att hon kommer.
Hilma som jobbar på Ica i Stora Blåsjön uppskattar att Maria besöker henne där. Det betyder att hon inte behöver ta ledigt och sitta hemma och vänta. Nästa stopp är hemma hos Kerstin. Hon ville från början inte ha sitt bensår omlagt eftersom hon har väldigt ont och det blir värre efteråt och svårt att sova. Men nu vet hon att hon får styra omläggningen och då går det bra. Maria anpassar sig så långt det är möjligt när hon besöker patienter i deras hem.
– Jag tar seden dit jag kommer av respekt för patienten.
Innan vi lämnar Kerstin och hennes katt får Maria med sig ett recept som hon lämnar in på apoteket. Kerstins svärson, som jobbar i Gäddede, tar sedan med medicinerna hem till henne.
Det flexibla arbetssättet i Frostviken ger ringar på vattnet. I grannkommundelen finns en svårt sjuk patient som får hjälp av Närvård Frostviken, i gengäld får en Frostvikenbo hemtjänst från Strömsund, som ligger närmare. Den svårt sjuka patienten skulle nu behöva mer hjälp och hustrun behöver avlastning.
Det finns en »sviktplats« i Gäddede, men kruxet är att patienten inte vill. De löser det inte i dag heller, så det kommer att bli fler samtal med biståndsbedömaren, patienten och hans hustru.
Arbetssättet passar Maria. Hon ser praktiskt på sitt arbete och på patienternas behov. Just i trakten av Stora Blåsjön bodde tidigare två gamla farbröder som hon brukade ta med mat till på sitt veckobesök, för att hemtjänsten skulle slippa en extra tur. Lika självklart är det att hon värmer lunchen hemma hos en patient när hon ändå är där för att dela medicin. Men det betyder inte att hon »ställer upp i alla lägen«. Det skulle bli för tungt. När en väldigt sjuk patient som bara kommer att leva en kort tid kommer hem från sjukhuset, planerar hon och kollegerna så att den av dem som redan har påbörjat vården av patienten fortsätter. Det är mest skonsamt för både patient och sjuksköterska.
Men visst har det sina sidor att bo och arbeta i glesbygd. Det kan ibland vara svårt för Maria att verkligen få vara ledig.
– Om jag ska gå till Ica och handla och vill att människor ska förstå att jag är ledig, tar jag på mig mina sjavigaste kläder.
Kontakt: maria.strangby@stromsund.se