Var går gränsen?

Varningssignalerna är många. Övertidsarbete och sjukskrivningar ökar och antalet lex Maria skjuter i höjden. Medlemmar och patienter drabbas varje dag av de brister som blir allt mer uppenbara i vården.

Vi har ännu inte hunnit följa upp sommarrapporten som Vårdförbundet genomförde inför semestrarna, men vi kan ändå utan tvekan säga att vår oro har besannats. Och det är fortfarande ansträngt på många håll.

I ett inslag i SVT:s nyheter berättar sjuksköterskan Gabriella Eklund att man i Stockholm hamnat i en situation där sjuksköterskorna är utarbetade och inte orkar längre. Hon tycker inte att landstingsledningen tar hotet mot patient­säkerheten på tillräckligt stort allvar.

Det märkligaste av allt, säger Gabriella Eklund, är hur man vågar lämna högspecialiserad akutsjukvård så sårbar. Och jag kan inte annat än hålla med. Det är fullständigt absurt. Patienter i behov av specialistvård måste helt och hållet lita till personalens lojalitet. Att de alltid ställer upp och alltid täcker de luckor som finns. Ofta på bekostnad av den egna hälsan.

Medlemmar berättar att de sökt och kommit in på specialistutbildning nu i höst, men att de nekas tjänstledighet av sin arbetsgivare. De får helt enkelt inte tag på vikarier. Samtidigt är verksamhetens behov av den specialiserade kunskapen mycket stor.

Överläkare Eric Bertholds beskriver den absurda situationen på strokeavdelningen i Skövde i Göteborgsposten den 5 augusti. I stället för att få ge vikarierande sjuksköterskor förlängd anställning med 700 kronors löneökning (till en lön på 23 000 kronor i månaden), så blir han av sjukhusledningen tillfrågad om att förlänga sommarsammanslagningen med andra avdelningar, minska antalet platser eller avstå från sjuksköterskekrävande trombolysbehandling nattetid. De är alltså så rädda att höja sjuksköterskelönen att de överväger att dra in viktiga behandlingar, som kan ha helt avgörande betydelse för patienten, skriver Eric Bertholds.

Uppenbarligen står många verksamhetsledningar och landsting helt handfallna och vet inte hur de ska hantera situationen. Alla hänvisar till varandra och ingen tar ansvar för att lösa problemen. Frågan är var gränsen går för ansvariga politiker och tjänstemän. Vårdens professioner tar ansvar genom att säga ifrån. För oss är gränsen redan passerad.