”Vi kan bara ana vad de gått igenom”

Jordanien. Fler och fler syrier flyr över gränsen. Här har de samma rätt till basal vård som jordanierna själva, men många vet inte det. Behoven blir stora när livet ska levas i fukt och kyla och det är svårt med hygienen. Särskilt drabbar det kvinnorna.

Det är en ljummen eftermiddag, och i en vit plåtbarack i flyktinglägret Za’atari ligger en födande kvinna på rygg på en vit plastklädd brits. Hennes jilbab, en svart ankellång klänning, är uppkavlad över magen. ?

Kvinnan, som vill vara anonym, men som vi kan kalla Sara, kommer från den hårt krigsdrabbade staden Dara’a i Syrien och sonen, som snart ska födas i lägret, är hennes andra.

Värkarna kommer med jämna mellanrum och atmosfären i förlossningsrummet är än så länge lugn. ??

Vi befinner oss i Za’ataris kvinnoklinik där det varje vecka föds mellan 20 och 30 barn. Morgonens patientmottagning är stängd för dagen och medan förlossningsläkaren Derjham Bakleri och barnmorskan Safia Beniomar tar över ansvaret för Saras förlossning tar barnmorskan Amal Radwan en paus i arbetet för att berätta om arbetet med kvinnors hälsa i lägret.

?Nästan 80 procent av de syriska flyktingarna i Jordanien är kvinnor och barn. Varje morgon ringlar en lång kö till kliniken som erbjuder primärvård samt mödravård, förlossningsvård och bb för Za’ataris alla kvinnor. ?

Amal Radwan är jordanska, med många års erfarenhet av att arbeta på privata sjukhus.

?— Jordanska och syriska kvinnor söker i grunden vård av samma anledningar. Men det är svårt med patientbemötandet i ett flyktingläger. Kvinnorna här är ofta arga och ibland aggressiva, vilket är kopplat till den situation som de kommer ifrån och befinner sig i, säger hon. ??

Za’atari är beläget i norra Jordanien, en mil från den syriska gränsen. Lägret har på två och ett halvt år vuxit till Jordaniens fjärde största stad sett till invånarantal. 150 000 bor nu i tält och baracker uppradade i raka rader i den vita sanden, omringade av grusgångar och stängsel. Där den vita himlen möter vit sand saknar lägret konturer.

?Logistiken i Za’atari har sedan lägret grundades prövats hårt av den enorma flyktingtillströmningen. Under lägrets två första år hann FN:s flyktingorgan UNHCR inte med att tillgodose flyktingarnas behov av sanitet och hälsovård. Men i dag är vårdsituationen bättre än vad ryktet säger, hävdar Amal Radwan.

?— I många fall har flyktingarna bättre tillgång till vård i Za’atari än vad de hade i byarna i Syrien före kriget. Här på kliniken försöker vi bemöta kvinnorna som våra döttrar och systrar, det är så vi hanterar svårigheter. I Jordanien finns det många fördomar kring syrierna. Men Za’atari har blivit en del av mig. Jag skulle inte vilja arbeta någon annanstans.

??Amal Radwan behövs i förlossningsrummet och vi lämnar kliniken. En timme senare, då den vita himlen i norra Jordanien blivit kvällsröd, piper det till i mobiltelefonen. ?

Saras förlossning gick bra: meddelandet från kvinnokliniken i Za’atari innehåller en bild på ett friskt nyfött barn.

?I Jordanien befinner sig mer än 600 000 syrier på flykt. Men endast en tredjedel av dem bor i FN:s läger. Den stora majoriteten bor i lägenheter, övergivna byggnader och tält runt om i landet.

??En av dem är Menhiya, som är 30 år och sexbarnsmor. Hon bär sin yngste son på höften när vi möter henne i ett tältläger på en tomt i östra Amman. Här har ett hundratal familjer från landsbygden utanför staden Hama i Syrien slagit sig ner, bortom jordanska myndigheters eller FN:s kontroll. ?

Mellan tälten, som består av presenningar uppspända på stålskelett, leder ytliga rännor i den röda jorden bort avloppsvatten. I luften yr plastpåsar, och kvinnor och barn i olika åldrar samlas nyfiket omkring oss. Flera i gruppen hostar ihållande. ?

— Om vi eller våra barn behöver vård här i Jordanien så måste vi betala 30 dinarer (motsvarande 300 kronor) till en privat läkare, säger Menhiya. ?

Kvinnorna omkring stämmer in: de känner inte till att de har rätt att söka sig till landets offentliga sjukhus. Om någon blir sjuk eller behöver mödravård här samlar de alla ihop pengar så att de kan besöka en privat läkare. Lägret har funnits i några månader, och hittills har ingen behövt akutvård. ?

— Alhamdulilla, säger Menhiya. Pris ske gud.

??I Ammans stadskärna, omkring två mil från lägret i östra Amman, ligger Italienska sjukhuset, som drivs av den katolska hjälporganisationen Caritas. Det är ett av de få privata sjukhus i huvudstaden där syrier på flykt kan få fri vård.

?I en mindre byggnad bakom murar som stänger ute storstadens larm finns den polikliniska mottagningen. Hit kommer omkring 200 patienter varje dag. ?

De möts av Salwa Hijazeen, som är mottagningens enda sjuksköterska. Hon har en tvåårig collegeutbildning, som kan jämföras med en svensk undersköterskas. ?

Salwa hjälper en gravid kvinna från Sudan, som på grund av graviditetsillamående inte ätit på fyra dagar, genom en korridor och in i det trånga mottagningsrummet.

?Här kontrollerar hon blodsocker och blodtryck och lämnar sedan över till läkaren, för att ta emot nästa patient i samma rum. ?

Det är 44-åriga Nathali från syriska Aleppo. Sedan hon anlände till Jordanien för ett år sedan besöker hon regelbundet Caritas klinik för att kontrollera blodtrycket.?

— Jag drabbades av hypertoni för två år sedan, men det har stigit på senare tid på grund av påfrestningarna i samband med kriget och flykten, säger hon.

?Jordanien garanterar syrier med flyktingstatus samma rätt till primärvård som jordanska medborgare har. Men Jordaniens offentliga sjukhus är svårt tyngda av flyktingtillströmningen.

— De som nyligen anlänt känner ofta inte till sina rättigheter, och de offentliga sjukhusen har ofta så dåligt rykte att flyktingarna undviker dem. Jag har mött syrier som skulle ha behövt hjälp tidigare men som inte vetat vart de ska vända sig, säger Salwa Hijazeen. ??

Sjuksköterskan Ayat Abu Omari visar runt i den större sjukhusbyggnaden i sten, dit patienter remitteras från den polikliniska mottagningen. Hon har en femårig universitetsutbildning, och är specialiserad inom medicin och kirurgi.?

— Flyktingarna är ofta vid dålig hälsa. Männen har ibland tydliga fysiska krigsskador, men kvinnorna är mentalt märkta av kriget. Flyktingarna är även under- eller felnärda och har underlivs- eller kejsarsnittsinfektioner. Syrierna berättar inte om sina boendeförhållanden, men vi vet att det ofta är kallt, fuktigt och svårt att sköta hygienen i de fattigaste områdena i Amman, säger hon.

?Italienska sjukhuset är ett välgörenhetssjukhus, och före kriget sökte sig irakiska och palestinska flyktingar, sudanesiska och somaliska migranter och fattiga jordanier hit. ?

Den syriska flyktingströmmen har ökat antalet patienter med 50 procent sedan kriget inleddes 2011, uppskattar Ayat Abu Omari.

?— Vi möter människor som har sett kriget på nära håll. Men kvinnorna pratar inte alltid, och vi frågar inte om kriget. Trots att jag genom nyhetsrapportering vet att många syriska kvinnor förmodligen har utsatts för våldtäkt och sexuellt våld under kriget är det ingenting som de berättar om. Det är för känsligt och för skambelagt. ?

Kvinnornas egna vårdbehov riskerar att åsidosättas, då de ofta bär ett tungt ansvar för hem och barn, och då vården endast kan bemöta basala fysiska behov, menar Ayat Abu Omari.

?— Ibland kan vi bara ana vad flyktingarna gått igenom. Vi delar inte ut antidepressiva läkemedel och har ingen psykolog här. Varje dag talar vi med varandra i personalgruppen för att bearbeta vad vi hört och varit med om.

Några som hjälper:

• UNHCR Pg: 90 01 64-5
• Caritas Pg 317176-6
• Läkare utan gränser Pg: 900603-2
• Rädda barnen Pg: 90 2003-3
• Röda korset Pg 900 800-4
• Unicef Pg: 90 20 01-7