»Vi vill jämföra oss med läkarna«

Kommunals avtal sticker i ögonen på många, men räknar man lönehöjningarna i kronor har läkarna fått mer.

5 oktober 2007

Många medlemmar är missnöjda med årets löneökningar – och hur de lokala arbetsgivarna har skött förhandlingarna. Missnöjd är också Vårdförbundets styrelse. Inte minst med att den centrala parten, Sveriges kommuner och landsting,   inte har lyckats få alla medlemskommuner och -landsting att följa avtalets intentioner.

Naturligtvis sticker Kommunals avtal i ögonen: 13,3 procent på tre år. Men Vårdförbundets chefsförhandlare Margareta Öhberg ser inte Kommunals avtal som ett alternativ för Vårdförbundet. Avtalet mellan skl och Vårdförbundet bygger på att det är individen och hennes bidrag till verksamheten som är grunden för hur lönen sätts – det ska ske i en dialog mellan chefen och medarbetaren och nära verksamheten.

Arbetstidsreglerna är en annan stötesten. Kommunal, sktf och ssr har i årets avtal gått med på att reglera avvikelser från arbetstidsreglerna centralt (det ingår i avtalet om allmänna bestämmelser – ab).

Också Vårdförbundet har fått samma erbjudande men sagt nej.

– Ingången i avtalet mellan skl och Vårdförbundet är att det ska vara ett instrument för att den lokala verksamheten och vården ska fungera optimalt för vårdmötet och patientsäkerheten. För Vårdförbundet är det viktigt att man undviker centrala regler som kan hindra ett verksamhetsnära perspektiv. Om vi säger upp avtalet ökar risken för att vi också måste gå med på förändrade arbetstidsregler, säger Margareta Öhberg.

Hon pekar också på att det tar tid att bygga upp ett lönebildningssystem som det avtalet mellan Vårdförbundet och skl bygger på.

– Det finns en samsyn på att värderingen av yrkena ska förändras. Det fanns med redan i 1995 års avtal. Sedan har det tyvärr inte följts upp lokalt överallt som vi ville, även om lönebildningsarbetet fungerar bra på sina håll.

Margareta Öhberg förklarar att Vårdförbundets mål inte är att kopiera Kommunals avtal.

– Vi vill få ett avtal som gynnar oss mer. Procent och krontal kommer aldrig att ändra värderingen av våra yrken.

Men hon är ändå lite optimistisk. Hon upplever att kontakterna med skl:s förhandlingsdelegation under sommaren har varit positiva. Vårdförbundets presidium träffade förhandlingsdelegationens presidium i mitten av augusti.

– Det blev ett bra möte. Förhandlingsdelegationens ledamöter lyssnade och tog till sig vad våra ordförande sa.

Margareta Öhberg säger också att »det har hänt saker« även i de delar av landet där processen inte fungerade så bra före sommaren; det har blivit en bättre diskussion och ett bättre utfall än vad man från Vårdförbundets sida fruktade då. Men på vissa håll har man inte påbörjat lönerevisionen än.

– Jag upplever att skl:s ledning har givit en tydlig signal till kommuner och landsting: det är viktigt att de lokala arbetsgivarna följer avtalet fullt ut och överallt. skl är angelägna om ett långsiktigt avtal, säger Margareta Öhberg. Samtidigt påpekar hon att den bild skl ger är mer positiv än Vårdförbundets.

– Det räcker inte med att de ger pekpinnar. Vi vill få det bekräftat att det verkligen har hänt något sedan i våras.

Vårdförbundets förbundsråd, som består av representanter för varje lokal avdelning, har haft två möten tillsammans med förbundsstyrelsen efter sommaren. Där har man utbytt erfarenheter, diskuterat strategier och gett varandra inspiration.

– Vi skapade oss en gemensam bild utifrån ett nationellt perspektiv, säger Margareta Öhberg.

I de lokala avdelningarna har det pågått en intensiv mötesverksamhet. Förtroendevalda har träffat tusentals medlemmar och diskuterat avtalen med dem. Också förbundsstyrelsens ledamöter har varit med på medlemsmöten runt om i landet.

– Vi har fått en mycket bra respons från medlemmarna – och bra diskussioner. Upprörda medlemmar och förtroendevalda ger kraft gentemot arbets-
givarna, säger Margareta Öhberg.

Mot slutet av oktober samlas så Vårdförbundets styrelse för att slutligen ta ställning till om avtalet ska sägas upp eller inte – det måste i så fall göras senast den 31 oktober.

– Vi måste göra en analys: Var är vi? Vart vill vi? Hur ska vi nå dit?
För det är inte bara att säga upp avtalet; ett nytt måste komma. Och vad ska det i så fall innehålla?

– Den nuvarande lönepolitiken är fastställd av en kongress, påpekar hon. Om den ska ändras eller utvecklas måste det till ett nytt kongressbeslut, och kongress har vi nästa vår.

Margareta Öhberg lyfter också fram den specifika omvårdnaden som är ett eget kunskapsområde för Vårdförbundets medlemsgrupper. Det borde värderas lika mycket som den medicinska, det vill säga läkarnas.

– Vår kunskap har lika stort värde för patienterna som läkarnas, men den är inte lika högt värderad, säger hon. Det är dem vi ska jämföra oss med.
Statistiken visar också att läkarna på senare tid har dragit ifrån Vårdförbundets medlemmar när det gäller lönerna. Mellan 2003 och 2006 ökade läkarnas löner med sju procent, sjuksköterskornas med drygt sex. Medan en läkarlön ligger på 47 400 kronor, tjänar en sjuksköterska (medicin/kirurgi) 23 500 kronor i månaden.
Margareta Öhberg anser att det finns en bra grund i avtalet för en uppvärdering av medlemmarnas yrken, men det gör sig inte av sig själv.

– Vi måste påverka arbetsgivarna, patienterna, allmänheten, maktens företrädare och inte minst oss själva. Allt vi gör ska leda till en förändrad syn på våra yrken och våra insatser i vården.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida