Jag är besatt av tanken på mänsklig kontakt
Döden kryper närmare och Kerstin Thorvall ser den i allt. Skamsen tänker hon tillbaka på sitt liv, på hur hon gång på gång lämnade man och barn för omöjliga förälskelser. Nu återstår ett ständigt beroende av andra.
Jag är någon som går runt och väntar. På hemtjänsten, kanske på distriktssköterskan, kanske på en god vän som kan gå en promenad med mig. Jag måste ju komma ut. Jag kan gå med käpp, snett och hackigt. Min ångest över den passivisering som allt mer bemäktigar mig är berättigad. Ju mindre jag går ut desto längre från tanke till handling.
Vi är många som jag. Sitter, går runt, plockar med saker, lyfter på något, släpper det igen. Vi letar alltid efter något. När jag inte hittar kommer svettigheten. Jag blir våt i nacken som ett mycket litet barn.
Ålderdomen är i den här kulturen så förknippad med förnedring. Jag försöker febrilt att hålla tillbaka nedåtglidandet.
Jag får för mig att någon som är på plats borde rapportera hur det känns att dras in i detta skymningsland, där skuggor tätnar i varje hörn och där fällorna är en mattkant, en tablett som fastnar i halsen, kommer snett. Ja, såna småttigheter som i det här stadiet blir DÖDEN, den som kommer till slut, bleka dödens minut; den kan komma när som helst.
~
Tillbaka till nu eller snarare framåt till nuet där ångesten härjat vilt, särskilt sen jag fått ett nytt antidepressivum att ta på kvällen med någon sömnmedicin. Läkaren ökade dosen, två i stället för en och jag fick den värsta baksmälla någon kan ha råkat ut för efter en genomfestad natt. Ägnade större delen av dagen åt att cykla på motionscykeln, dansa salsa vid ribbstolen, fick till nåds en ordentlig promenad med Birgit; hemtjänstflickan. Har stött mig ordentligt med min psykiater sen tio år tillbaka. Jag är så osamarbetsvillig, freakar ut på vad hon än prövar med mig.
Ägnar sen resten av dagen åt att sitta i öronlappsfåtöljen och ringa, vänner, olika psykjourer. På de senare är de alltid upptagna, men till slut kommer jag igenom. Också där är de trötta på mig. I denna höga ålder med så litet liv kvar att spendera, slösar jag på detta vis bort värdefull tid. Varför inte försöka skriva i stället? Nej, i dessa tillstånd är jag som paralyserad. Besatt av denna jakt på mänsklig kontakt. Inte heller kommer jag mig för att köra en mörktvätt med mina långbyxor och kalsongerna som är i silke. Kör med litet trosskydd mot, som det står, lindrig inkontinens. Nu är vi framme vid mina kroppsliga pinsamheter. Speciell sirup, äckelsöt för att hålla magen i gång. Samtidigt blir den orolig och »pruttig«. Något litet förslappad slutmuskel gör att jag är rädd att det ska »läcka« och har därför ofta en blöja när jag ska gå ut på något. Jag inbillar mig att det hörs ett litet prassel när jag rör mig.
Ålderdomen saknar sannerligen charm. Och i mitt fall när kontakten med »släkten« är så sporadisk eller inte alls så är jag ju inte heller den söta tant som alltid har småkakor i burk och vetebröd i frysen och mjölkchoklad att dricka till.
Utdrag ur
Kerstin Thorvall
Upptäckten
Utgiven av Albert Bonniers förlag 2003
ISBN 91-0-058069-4