Personligt Annelie Johansson

Ålder 33 årKarriär sjuksköterska och doktorandFamilj man och två döttrar, ett och sex årGoda egenskaper öppen, ärlig och engageradHar lärt av livet att ta sig ur det som inte är braBästa semestern campa med familjen under enkla formerKopplar av med tjejgänget

Som ung sjuksköterska på en transplantationsavdelning på Sahlgrenska i Göteborg mötte Annelie Johansson patienter som skulle dö om de inte fick hjärta och lungor utbytta. En del av dem blev väldigt mycket bättre efter operationen, andra dog trots operation eller i väntan på operation och nya organ. Det skrämde inte Annelie Johansson. Hon lockas av de svåra existentiella frågor som väcks när livet ställs på sin spets. Hon har funderat mycket över livet och döden och aldrig varit rädd för att tala om det.

Bitarna föll på plats när hon för några år sedan hörde Karin Dahlberg, professor i omvårdnad och författare till böcker om vårdandet, prata om lidandet, vårdrelationen och livsvärldsperspektivet.

– Det var en aha-upplevelse. Jag fångades inte av vårdvetenskap och omvårdnadsteorier under sjuksköterskeutbildningen, men när jag lyssnade på henne blev det så enkelt. Jag såg att omvårdnad handlar om att möta patienten i hans eller hennes livsvärld.

Att få ord på omvårdnaden påverkar på många sätt, konstaterar Annelie Johansson. Det är inte bara positivt, som vårdare kan man också känna sig otillräcklig. Men hon är övertygad om att insikten om att man inte är perfekt är en god förutsättning för att utvecklas som en mycket bra vårdare.

Den erfarenheten har hon gjort även för egen del. Som ung forskare och småbarnsmamma med stora krav på sig själv skulle det lätt kunna bli för mycket. Eftersom ambitionen är att avhandlingen ska vara klar om något år kan Annelie Johansson inte ligga på latsidan. Men barnen är också ett skydd mot allt för mycket arbete. När hon arbetar drar hon sig undan och när hon är hemma med barnen ser ettåringen till att mamma inte jobbar.

Mötet med Karin Dahlberg förde Annelie Johansson till Borås och in på forskarbanan. När hon som forskare mötte kvinnor som drabbats av hjärtinfarkt slogs hon av att den existentiella osäkerheten fanns kvar hos dem så länge. Kvinnorna blev rädda för sin kropp och för sig själva. Fortfarande efter fem år levde flera av dem som om varje dag var den sista.

– Jag blev väldigt berörd när jag förstod vilken osäkerhet de levde med.
De hade inte formulerat det tidigare och blev väldigt lättade av att få berätta.

Det blev tydligt för henne att kvinnorna behövde bli mötta i verklig bemärkelse. Ett sådant samtal behöver inte vara vare sig långt eller terapeutiskt, anser hon. Det kan vara ett vanligt medmänskligt samtal.

För korrespondens:
Annelie Johansson, institutionen för vårdvetenskap och socialt arbete vid Växjö universitet
annelie.johansson@vxu.se