Reflekterat

Det finns många rättigheter i världen, men långt ifrån alla får ta del av dem. En är rätten till hälsa. Det är alla människors rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa för att kunna bevara sin värdighet.

Jag minns fortfarande starkt den första patient med hiv som jag träffade. Han hade testats positiv i samband med att han skulle lämna blod och nu hade jag till uppgift att informera honom om diagnosen. Jag försökte förklara för honom vad den innebar och han frågade om han kunde få behandling när han blev riktigt sjuk så att han slapp dö? »Om du hade bott i mitt land skulle du ha kunnat få det, men inte när du har oturen att bo i ett fattigt land.« Jag skickade hem honom med ovissheten. Han lever nog inte i dag.

När jag sen kom hem och började arbeta som sjuksköterska igen försökte jag föreställa mig att läkaren ordinerade mig att ta ett blodprov på en svårt sjuk patient som skulle skickas för analys – men det fanns inget labb! Och medicinerna som han ordinerade fanns inte heller. Hyllorna i medicinrummet gapade tomma eftersom sjukhuset helt enkelt inte hade haft råd att köpa in dem. Otänkbart i Sverige, men mer regel än undantag i fattiga länder.

Varje år dör miljoner människor i smittsamma sjukdomar trots att det finns effektiva läkemedel – läkemedel som de aldrig får tillgång till. Varje år dör ytterligare miljoner människor i försummade sjukdomar – sjukdomar som människor i vår del av världen knappt kan uttala namnet på. Än mindre finns det läkemedel att behandla de försummade sjukdomarna med och heller ingen pågående forskning för att utveckla framtida läkemedel. Eller så finns ett fåtal läkemedel men då är de inte alltid effektiva eller ger svåra biverkningar. Annars är de alldeles för dyra då rådande patentregler och handelsavtal styr marknadspriset och patienten måste skuldsätta sig under en livstid. Men förmodligen kan han inte ens välja att skuldsätta sig, så han dör – helt i onödan.

Jag har sett allt detta på nära håll och kan inte förstå att de rika länderna inte tar mer ansvar än vad de gör i dag. Exempelvis har endast 10 av 1 556 nya preparat som tagits fram under de senaste 30 åren varit inriktade på de mest försummade sjukdomarna. Hur kan vi acceptera att det ser ut på det här viset?