Reflekterat

Ett av barnen går ut med tumstocken. Inte för att snickra men för att kolla risken för översvämning. Hur högt ligger huset? Kommer det att bli översvämmat?

Om de stora isarna fortsätter att smälta i samma takt som nu kommer Holland i stort sett att försvinna, liksom Bangladesh och Peking. 100 miljoner människor på olika håll i världen måste lämna sina hem.

Familjen har tittat på En obekväm sanning, en film gjord av Al Gore, mannen som fick fler röster än Georg Bush i USAs presidentval 2000, men ändå förlorade.

Jag tillhör dem som i smyg har varit skeptisk till rapporteringen om klimatförändringar. Kriser, hot och katastrofer är alltid big business för tidningars lösnummerförsäljning. Som gjort för att skarva lite.

Att fråga mig var påstådda fakta kommer ifrån ämnar jag fortsätta med, men när det gäller klimatförändringarna finns det inte så mycket utrymme att vara skeptisk längre. Tyvärr, för helst skulle jag exempelvis vilja tro att det är en överdrift med de 2 749 kilona koldioxid /person som släpps ut från flyget på semesterresan från Göteborg till Bangkok.

För ett par veckor sedan kom FN-rapporten från ett stort forskningsprojekt som kunde slå fast att de förändringar vi ser är orsakade av mänskligt beteende. En kartläggning av 650 000 år inklusive sju istider visar att vårt läge är extremt.

Världen hänger ihop. Allt är tätare, snabbare, mer komplext än någonsin. Framtiden kommer att avgöras av om vi kan lära oss tänka och handla globalt. Inte minst de fackliga rörelserna står inför detta. Hur ska man till exempel kunna agera mot de internationella företagens underbud gentemot löntagargrupper världen över? Då blir det avgörande om det globala samarbetet finns där. Den senaste tiden har vi blivit alltför tydligt uppmärksammade på att klimatfrågorna bara kan lösas globalt. Det finns bara en jord, och den är gemensam.

Det känns skamligt att tillhöra en generation som har äventyrat livsvillkoren på jorden. Ännu värre är det att tillhöra den generation som kunde ha vänt utvecklingen men inte gjorde det. Tiden är oerhört dyrbar nu. Jag har inte lyckats spåra vem som har sagt det men det tycks mig sant: »Jorden är inte ett arv från våra fäder den är ett lån från våra barn.«