Sjuksköterskan Maria satsade på pingiskarriär efter diagnosen: ”Idrotten är min räddning”

Pingisen blev räddningen när sjuksköterskan Maria Wäneskog drabbades av Parkinsons sjukdom tidigt i livet. I oktober spelar hon VM för femte gången. ”Man mår bättre när man känner att man utvecklas och gör framsteg”, säger hon. Nu ska en annan sjuksköterska locka fler till sporten som fått ett uppsving efter OS.

Det råder OS-feber på landets bordtennisklubbar efter Truls Möregårdhs silvermedaljer i Paris i somras. Främst är det barn och unga som upptäckt sporten, men inte enbart.

Hos Spårvägens BTK i Stockholm har ett tjugotal nya spelare anslutit till gruppen för personer med Parkinsons sjukdom. Totalt har den nu ett 50-tal medlemmar. Tröskeln för nybörjare anses låg.

– Många har testat pingis hemma i källaren eller på skolgården. Själv spelade jag med brorsorna nere i pannrummet, säger Maria Wäneskog.

Den pensionerade sjuksköterskan bär landslagströja med efternamnet tryckt på ryggen. Hon tränar två dagar i veckan med Spårvägen och en gång med föreningen IFAH (Idrott för alla handikappade).

– Jag brukar säga att jag kan spela pingis på heltid numera.

I dag sparrar hon mot kompisen Peter Hargne, som får extra svårt att ta emot Maria Wäneskogs servereturer. Hon har precis bytt till gummi med ”långnabb” på racketens svarta sida.

– Om motståndaren slår en hårt skruvad serve så kommer den tillbaka med skruv åt andra hållet, konstaterar hon nöjt.

Tränaren föreslog att hon skulle satsa på det svårbemästrade gummit inför Parkinson-VM i Slovenien, som arrangeras i mitten av oktober.

– Jag har en månad på mig att lära mig spela med det.

Hittar motståndarens svagheter

Det blir hennes femte världsmästerskap. Förra året vann hon guld i dubbel tillsammans med Cecilia Qwinth. I prisskåpet hemma i Vällingby finns även en bronsmedalj från VM i New York 2019.

– Men då kunde jag stå. I rullstolen har jag lite sämre räckvidd. Det gäller att läsa av motståndaren och hitta svagheterna. Min taktik är att slå bollen från sida till sida. Det är bra mot parkinson-spelare eftersom de inte har så lätt att göra snabba sidledsförflyttningar.

För henne debuterade sjukdomen i 50-årsåldern. Hon jobbade då på en palliativ avdelning på Jakobsbergs sjukhus.

– Ena foten började släpa efter och jag gick liksom framåtlutad i korridorerna. Kollegorna tolkade det som att jag hade ont i ryggen. En dag tappade jag balansen och föll över en patient som låg ner i sin säng. Då skickade chefen mig till akuten.

Läkaren undersökte hennes arm och konstaterade så kallat kugghjulsfenomen, ett vanligt tecken på Parkinson. Därefter följde utredning och så småningom medicinering.

– Jag hade förstås stött på Parkinson i jobbet. Men jag förknippade det med gamla, sköra personer som stapplade fram med rollator.

Lustfylld rehabilitering

Hon gick ner på deltid och fick anpassade arbetsuppgifter på den intilliggande vårdcentralen.

– Jag satt i telefonrådgivningen och deltog vid minnesundersökningar. Det var en bra lösning. Att sticka och sätta infarter fungerade inte längre på grund av stelheten i händerna och bristande finmotorik.

Via patientföreningen Parkinsonförbundet upptäckte hon pingisen och började träna i Spårvägens lokaler i Midsommarkransen.

– Träningarna startade klockan tolv och jag slutade kvart i, så jag skyndade dit och tryckte i mig en äggmacka på Essingeleden. Det blev ett jätteviktigt socialt sammanhang, min räddning. Vi pratar inte så mycket om sjukdomen men förstår varandras situation.

Pingisen är också en lustfylld form av rehabilitering.

– Man tränar balans, koordination, reaktionsförmåga och koncentration. De som har darrningar upplever att de avtar när de fokuserar på bollen och spelet. Det psykiska måendet påverkas också. Man mår bättre när man känner att man utvecklas och gör framsteg, säger Maria Wäneskog.

Ska nå 200 nya spelare

Nu ska fler med Parkinsons sjukdom få chansen till ökad livskvalitet genom bordtennis. Sedan januari i år arbetar sjuksköterskan Karin Gill i ett treårigt projekt finansierat av Allmänna arvsfonden, vars syfte är att sprida pingisintresset i patientgruppen.

– Målet är att nå 200 personer. Nu är vi redan i gång med sju grupper runt om i landet. Intresset från klubbarna är jättestort, säger hon.

En av dem är Mariedals IK i Borås. En onsdagsförmiddag i september demonstrerar Karin Gill och ordföranden Anders Nilsson backhand och forehand och ger tips på teknik och kroppshållning.

Sex personer har kommit på uppstartsträningen. Parvis sprider de ut sig kring borden och börjar slå. I tur och ordning får de även prova roboten som matar bollar i allt högre tempo.

– Slappna av! Så ja! Där satt den! peppar Anders Nilsson.

Under fikapausen berättar han om föreningens omfattande veteranverksamhet och att man framöver vill erbjuda träning i samarbete med Pingis Parkinson, med inspiration från Spårvägen.

Tack vare sitt yrke och sin utbildning har Karin Gill kunskap om hur sjukvården fungerar och förståelse för hur det är att ha en kronisk sjukdom. Samarbete med vårdinrättningar är ett sätt att nå ut. Men själv uppskattar hon arbetsmiljön i bordtennishallarna mer än i sjukhussalarna.

– Efter examen jobbade jag bara ett år som sjuksköterska, på en ortopedavdelning i Skövde. Trots att jag var ny blev jag snabbt en av de mest rutinerade. Det var ett ansvar jag inte ville ta.

Hon upplevde jobbet som alltför inrutat och styrt.

– Det var inte riktigt min grej. Jag vill ha mer omväxling och flexibilitet.

Hon läste en magisterutbildning i folkhälsovetenskap, något som passade bra ihop med hennes tidigare studier i både idrottsvetenskap och omvårdnad. Och det är just folkhälsa hon känner att hon bidrar till i sitt nuvarande jobb.

– Den största glädjen är att se hur kul målgruppen tycker att det är och att de upplever att symptomen lindras.

Rullstolsburen av vårdskada

Kanske kan arbetet även resultera i en ny OS-medaljör – om än äldre och lite skörare än Truls Möregårdh. Det finns nämligen planer på att utreda om det går att klassificera och införliva Parkinson-pingis i parasportens tävlingssystem.

Maria Wäneskog har en vilande vision att ställa upp i Paralympics. Hon tävlar redan i pingis som parasport, eftersom hon är rullstolsburen sedan fyra år tillbaka. Men att hennes högra ben inte längre fungerar som förut har inget med parkinson-diagnosen att göra, utan är resultatet av en smärtsam vårdskada.

– Jag snubblade under en skogspromenad och bröt lårbenet. Efter operationen drabbades jag av en allvarlig infektion och blodförgiftning. Jag fick olika sorters antibiotika intravenöst men eftersom det inte gick att identifiera vilken typ av bakterie det var gick inte lårbenskulan att rädda.

Läkarna öppnade såret sju gånger för att skölja rent, men lyckades inte häva infektionen.

– Till slut var benet som kaksmulor. Det fanns inget mer att göra.

Frustrerande att vara patient

Vid de långa sjukhusvistelserna engagerade hon sig i sina medpatienter. Hämtade saft och lugnade när den ordinarie personalen stressade förbi bakom pandemivisir och skyddsförkläden.

– Att vara sjuksköterska och bli patient är ingen bra kombination. Jag ville ha kontroll över processen och förstå vad som hände. Det var frustrerande.

Efteråt trodde hon att pingiskarriären var över. Men en dag åkte hon ner till hallen för att träffa sina gamla träningskamrater. Hon övertygades att prova igen, och till hennes förvåning gick det riktigt bra trots rullstolen.

– Nu känner jag mig lite som en förebild på tävlingarna, för det är bara jag som sitter ner. Jag bevisar att det går. Tyvärr är den här sjukdomen brutal och det är tungt att se när ens kompisar försämras. Förra året var vi 15 personer som åkte till VM härifrån, i år är vi bara fem. Jag tänker ”carpe diem” och är glad så länge jag kan vara med.