”Vården glömmer bort livskvaliteten”
Vårdpersonal pratar alldeles för mycket ren sjukdomshantering och medicinering och alldeles för lite egenvård för att öka livskvaliteten. I dag disputerar sjuksköterskan Åsa Audulv med en ny avhandling om hur kroniskt sjuka hanterar sin egenvård.
Sjuksköterskan Åsa Audulv vid Mittuniversitetet har till sin avhandling genomfört drygt hundra intervjuer med nästan 50 kroniskt sjuka för att ta reda på hur bakgrundsfaktorer påverkar egenvård vid kronisk sjukdom.
Resultatet visar att det finns stora skillnader mellan olika patienter. Dessa skillnader – de skilda livsvillkoren och den sociala omgivningen – påverkar patienternas möjlighet till god egenvård.
Effektivare sjukvård
Hennes slutsats är att hälso- och sjukvårdens resurser kan användas bättre, till exempel genom att stödja individen och ta tillvara dennes resurser.
– Personal kan till exempel börja med att tala om egenvård som ökar livskvaliteten. Det är så lätt att fokusera på ren sjukdomshantering, medicinering och livsstilsförändringar, och glömma bort de strategier personer använder för att minimera sjukdomens påverkan på livet, säger hon.
Åsa Audulv vill att personalen tar sig tid att fråga hur patientens sjukdom påverkar dennes liv och hur han eller hon hanterar detta. Tanken är att vårdpersonalen ska vara en öppen diskussionspartner, inte bara en auktoritet som ger färdiga råd eller instruktioner.
Patienter saknar samtal
– Det är förstås viktigt att man ger instruktioner om hur mediciner ska tas, men patienten måste få vara med och fundera på hur medicineringen ska passas in i personens befintliga liv. I dag saknar många personer någon att prata om sin egenvård med.
Vad kan sjukvården göra för att försöka utjämna patienternas inbördes skillnader avseende ekonomiska och sociala resurser?
– Man kan försöka uppmärksamma utsatta personer. En ensamstående mamma kan uppmuntras att be om hjälp från vänner och eventuell familj. Resursstarka personer tar för sig. Medan personer i en mer utsatt situation kanske inte vet vad de ska fråga, var de ska vända sig eller är osäkra på sin förmåga.