Allt ställdes på ända

Ebola. Hon tog sig till Liberia för att stötta hjälparbetare, och de åkte för att vårda ebolasjuka. Men det blev inte som de tänkt sig.

När den svenska hjälpstyrkan kom till Liberia satt 60 sjuksköterskor och läkare från Kuba sedan en månad tillbaka och väntade på ett hotell. De vägrade att arbeta på de premisser som rådde. Svenskarna fick frågan från hälsoministeriet om de kunde stötta en befintlig klinik och göra den till en utbildningsklinik för andra. Det var angeläget, vården var så dåligt organiserad att personalen blev smittad.

?— Smittade ska vårdas inom ett avgränsat område, och misstänkta fall inom ett annat. Mellan avdelningarna ska man bara kunna gå från ren zon till misstänkt, och vidare till dem som är smittade. Det ska inte finnas någon möjlighet att gå tillbaka om man till exempel glömt något, berättar Anne Karin Höglund.?

Men några rena zoner fanns inte.??

Anne Karin Höglund är sjuksköterska och vice ordförande för Vårdförbundets avdelning i Västra Götaland och ingick i den grupp hjälparbetare som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade till eboladrabbade länder. Hennes uppgift var inte i första hand att vårda ebolasjuka, utan att stötta vårdpersonal. En sorts psykologisk första hjälpen, sa hon innan hon åkte.?

Men väl på plats insåg både hon och de övriga hjälparbetarna att deras insats skulle komma att bli en annan än de räknat med. ?

— Det värsta var att se hur övriga vården slutat fungera. Sjukhus var stängda och i hela Liberia fanns knappt 40 läkare i tjänst. Människor som fick feber av annan orsak eller blev sjuka i annat än ebola motades bort, av rädsla för att de skulle bära med sig smittan, berättar hon.?

Anne Karin Höglund förstår kritiken mot världens insats mot ebola. Inte förrän smittan beskrevs som ett hot för länder utanför Afrika tog hjälpen fart. Och då var det nästan för sent.

?— När jag åkte hem från Liberia stod nybyggda ebolakliniker där fullt utrustade, med personal och allt — men utan en enda patient. Vid det laget var antalet smittade redan färre och alla vårdplatser behövdes inte längre. Däremot behövdes vanlig sjukvård eftersom den rasade ihop under epidemin. ??

Hjälparbetarna från Sverige organiserade vården, utbildade personal, skickade efter skyddsutrustning, sorterade kläder och såg till att allt avfall från kliniken brändes på rätt sätt. De paketerade kit med det nödvändigaste till dem som tillfrisknat: kondomer — eftersom sperma kan vara smittsam i tre månader — kläder, fem kilo ris, en madrass, hygienartiklar och blöjor till spädbarn. ?

Men att agera rådgivare till inhemsk personal i stället för att hjälpa till i det direkta vårdarbetet var inte vad hjälparbetarna hade räknat med. Det var frustrerande för många.?

— De hade tagit tjänstledigt från jobbet och lämnat pressade kolleger för något så viktigt som att jobba ”hands on” med att vårda ebolasmittade och hade svårt att se nyttan med det vi gjorde. Men vi pratade en hel del om att vi faktiskt gjorde skillnad. Och det var inte ovanligt att vi blev stannade av folk som sa ”vad bra att ni finns här”.?

Så småningom kunde de också märka resultat av sin och andra hjälporganisationers insats. Ett påtagligt bevis var att färre av landets vårdpersonal smittades av ebola.??

Hemma igen efter tre månader i Liberia var Anne Karin Höglund tröttare än vad hon hade väntat sig. Hon har arbetat utomlands många gånger, men den här gången kändes det extra tungt.?

— Jag sov mest hela tiden och det behövdes inte mycket för att jag skulle börja gråta. Jag tyckte också att våra problem här hemma kändes så oviktiga. I Liberia kunde sjuksköterskor jobba långa och riskfyllda pass i ett par månader utan att få någon lön. Där hade de verkligen behövt en stark fackförening.